”Alla borde inte ha barn”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-14

Majgull Axelsson är tillbaka – med en bok om att lämna bort sitt barn

ARV FRÅN FÖRÄLDRAR Majgull Axelsson skriver gärna om familjerelationer: ”Mina egna föräldrar levde i ett väldigt olyckligt äktenskap, och flyttade isär och ihop flera gånger. Men de var bra var och en för sig – med pappa blev livet en politisk diskussion, och mamma lärde mig att tycka om litteratur.”

Hur kan föräldrar strunta i sina barn? Eller älska ett, men inte det andra?

Majgull Axelsson fortsätter att utforska familjebandens gåtor i sin nya roman ”Is och vatten, vatten och is”.

– Ibland önskar jag att folk blev könsmogna först i 60-årsåldern, när de är klokare, säger hon.

Vi ses i hennes hemtrevliga takvåning mitt i Stockholm. Men det var långt härifrån som fröet till den nya romanen såddes. Majgull Axelsson såg ut över karga isberg i Nordvästpassagen norr om Kanada när hon kom på den första meningen. I en månad fick hon åka med en isbrytare genom det vita landskapet.

– Fartyget var idealiskt för att få skrivro. Jag hade inte mycket mer att göra än att titta på isen.

Stryk var vanligt

Is och vatten står också för tvillingsystrarna som allting kretsar kring. På 1950-talet blir tonårsflickan Inez gravid. Hon vill inte ha den lille pojken. Det vill däremot systern Elsie, som älskar honom – men inte sin biologiska dotter.

Systrarnas barn och ungdom vävs ihop med deras vuxna familjeliv, och en sak är säker: Kärlekslösheten lever vidare genom generationer.

Majgull Axelsson ser ändå en ljusning:

– Det finns en mycket bättre attityd mot barn bland föräldrar i dag. Många i min generation blev kränkta och fick till och med stryk som små.

Går det att förstå någon som lämnar bort sitt barn, som Inez i boken?

– Förstå kan man göra. Inez är psykiskt utmattad, pappan är en bedragare, hon har fött alldeles ensam. Det var så annorlunda då.

Majgull Axelsson vet vad hon talar om. Hennes storasyster blev med barn väldigt ung. Och hon var inte den enda.

– Jag minns flickor som plötsligt försvann från skolan och kom tillbaka bleka och ämliga. Om de var medelklass vill säga, för då hade de fått adoptera bort barnet. I arbetarklassen gifte man sig med pappan. Det var bara att se glad ut och avbryta sin utbildning. Många var tvungna att leva på karlar som inte alltid var så snälla.

Hur viktiga är de biologiska banden mellan barn och föräldrar?

– Inte särskilt viktiga. Det finns en övertro på biologin, till exempel när man pratar om att placera barn i fosterfamilj. Det finns de som inte bör vara föräldrar.

Kvinnornas favorit

Majgull Axelssons böcker älskas främst av kvinnor. Hon tror att det beror på att hennes huvudpersoner är kvinnor: ”Män är inte lika intresserade av oss, som vi är av dem”. Men här kliver en ung man bokstavligen in på scenen: den först oönskade pojken Björn som blir popstjärna med horder av tonårstjejer efter sig.

– Jag har varit rädd att närma mig manliga karaktärer tidigare. Men det gick över när jag skrev om Björn.

Hans – och andras – tonårstid skildras som en utsatt period, när allt handlar om vad andra tycker och om vem man egentligen är. Även de vuxna i boken putsar på sina fina fasader. Men när de står ensamma framför spegeln kommer tankarna om att vara liten och osäker.

– Den känslan är nog väldigt vanlig. Jag kan fortfarande bli häpen när jag ser mig själv på tv, en dam som tycks ha svar på allt. I själva verket kan jag känna mig som en rätt förvirrad 9-åring. Att visa upp en bild utåt är ett sätt att skydda sig. Jag har nog ett sådant ”jag” som jag plockar fram i offentligheten, men i vardagslag, det riktiga livet, är jag samma person som alltid.

Är lugnare i dag

Fast inte riktigt. Majgull Axelsson säger bestämt att hon är jämnare i humöret nu för tiden.

– Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker. Jag har jobbat med mig själv och fått mer distans. Till exempel var jag skräckslagen inför recensionerna av ”Slumpvandring”. Nu är jag mycket lugnare.

Majgull axelssons boktips till...

Mona Sahlin, s-ledare:

”Det femte barnet” av Doris Lessing – som en påminnelse om att allt inte är enkelt.”

Mia Törnblom, föreläsare personlig utveckling:

”De välvilliga” av Jonathan Littell – av samma skäl. Allt är inte enkelt.”

Carl Bildt, utrikesminister:

”En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie – en påminnelse om att vissa saker faktiskt är mycket enkla.”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln