Tove Jansson är mer än Mumin
Publicerad 2014-08-08
Ulrika Stahre ser en utställning om ett brett konstnärsliv
Första gången jag var i Helsingfors hade Tove Jansson just avlidit. Kondoleansböcker låg framme, det var kanske inte en stad täckt i sorgflor men det var en frånvaro som uppmärksammades. Tove Jansson är en av de stora i Finland, och visst har det mer med Muminvärldens popularitet än med hennes livslånga mångsysslande att göra. Jansson målade, tecknade, illustrerade och skrev texter, och hennes påbrå, med två konstnärliga föräldrar, gjorde troligen sitt för hennes brådmogna liv som konstnär.
I år fyller Tove Jansson 100 år vilket betyder nyutgivning av böcker, jubileums-muggar och biografier. Det finns, för den som inte ens behöver titta särskilt nära, en förskräckande uppsjö muminartiklar. I år är det större avstånd än någonsin mellan den konstnär som levde genom större delen av 1900-talet, vänsterliberalen, hon som skapade en paradisvärld åt både sig själv och oss andra – och den rätt vulgära business som uppstått på senare år. När den expansiva, alternativa muminfamiljen trängs in i ett hörn av normalitet och när de redan så stiliserade figurerna förvandlas till karikatyrer, är det inte lätt att förklara sig som muminvän.
Men Tove Jansson är mer än Mumin och det är vad som synliggörs på sommarens stora utställning på Ateneum. Det är en i stort sett kronologisk historia, förutom att man separerar det som är mumindalen från det som är övrigt konstskapande. Det blir problematiskt eftersom kronologin upprätthålls i övrigt. Till exempel kunde de många självporträtten ha hängt tillsammans men en sådan pedagogisk och intressant sammanställning har offrats för att årtiondena ska kunna hänga ihop – trots att de alltså ändå är korrigerade.
Mumintrollens värld började Tove Jansson arbeta med redan under det krigshärjade 1940-talet. Hon målar såväl ljusa och exotiska Gaughin-pastischer, som mörka, dova landskap under 30- och 40-talen, medan hon också tecknar drastiskt humoristiska satiromslag för tidskriften Garm.
Efter kriget gör hon så mycket annat, stora abstrakta oljemålningar på 1960-talet, fresker, en altartavla. Hon målar in sig själv i bilderna – ensam, rökande, självsäker – och hon tecknar sina varelser med nosarna. Först i mitten av 1970-talet avtog hennes intresse för måleriet. Mumin och skrivandet kom att dominera. Men fram till dess var det flera decennier av växelbruk.
Om muminvärlden tillkom som tröst för en krigstrött konstnär, är den samtida med och en spegling av Familjen (1942): här är det bistert, symboltungt med blodiga schackpjäser. Och ändå: familjen. Inte hierarkisk, traditionell, inte pompös, inte patriarkal. Utan en plats, ett rum för människor som antagligen gillar varandra och behöver varandra. Ändå möts inga blickar, i stället vandrar de sökande i bildrummet. Ängsligt men inte skräckslaget.
Konstnären har målat sig själv i centrum. Vilket hon inte gör i muminvärlden. Där är hennes alter ego inte ens en tydlig del av familjen utan en figur i periferin. Vilket också pekar ut att i periferin, det är där det händer om något händer i muminidyllen. Det är när Knyttet flyttar som han sakta rör sig mot centrum, men det är som perifer gestalt han finner sig själv. Det är visserligen muminhuset som är centrum i mumindalen, men det är Snusmumriken som bär på det riktiga livet. Nämligen långt bort, på platser vi andra bara kan drömma om. Och det är, slutligen, bilder och dekorationer lite vid sidan som är Tove Janssons kännetecken. De små figurerna som skojar till det – runt serierutorna eller långt in i snåren.
Trots att Ateneums utställning inte riktigt kan fånga alla delar av Tove Janssons verk på grund av det inkonsekventa bruket av kronologi, finns det flera glädjeämnen. Och sy ihop kan ju besökaren göra på egen hand. Bland de tidiga verken finns bland annat den märkliga, sagolika Vargar i vinternatten. Garm-omslagen, där hon driver med både Hitler och Stalin, är intelligenta, vassa, roliga.
Dock är den största behållningen inte helt och hållet Janssonsk: de små tablåerna, där livskamraten Tuulikki Pietilä (1917-2009) byggt miljöer och scener ur olika muminböcker, är fantastiska i sitt gränsvarande mellan text, bild och scenografi. Som små stelnade urdjur bland frigolitklippor tittar de upp, hemulerna och trollen, knytten och alla de vanliga. Tablåerna vittnar om ett kollektivt, skapande konstnärsliv. Den lekande konstnären Tove Jansson är den som till sist synliggörs.
