Italienska hemmafruar går bärsärk för mormor
Kärlek och black metal i Markus Öhrns performanceprojekt
Publicerad 2024-05-07
I konstens värld har det länge arbetats med att spränga den vita kuben. Att komma bort från det stängda utställningsrummet, nå ut. Splittra det närapå religiösa anslaget, publikens förväntade andlöshet inför den fria konstens kraft. Konsten har flyttat ut på stan, trösklar slipats ner, performance och samtal har blivit vanligare för att möta publiken. Ändå tror jag den förhatliga kuben bäst har sprängts av konstens egen kraft, när den skapat något som berör långt utanför galleriets eller konsthallens väggar.
”Requiem för Eva-Britt” har alla de sprängande momenten i sig. Här bryts gränsen mellan liv och död, mellan livet som det brukar levas och livet i karnevalens frihet. Och generationsgränserna. Kärlek, black metal, en mormor och italienska matronor.
Kontexten för konstnären och regissören Markus Öhrns utställning är hans relation till mormor Eva-Britt. På sin dödsbädd uttryckte hon att det hon ångrade var att hon aldrig gjort något riktigt dumt, något destruktivt. Det skötsamma livet hade rullat på, inom det patriarkat som fungerar när kvinnor tar ansvar och män bestämmer. Öhrn möter något senare strävsamma kvinnor av en liknande art, i en liten stad i Italien. Dessa hemmafruar, ”azdoror”, blir ryggraden i hans performanceprojekt. De bildar en grupp, sminkas i corpsepaint, utför en sorts ritualer där de går bärsärk, krossar en bil, tatuerar människor och beter sig allmänt som äldre kvinnor inte förväntas göra. De antar tydligt också dödens uttryck, som nornor eller hellre erinyer kommer de från en okänd plats tillbaka till sin vardag och – tar ut allt.
Och de verkar absolut inte ångra sig, azdororna. Bra där.
Utställningen på Bonniers konsthall är tvådelad – videodokumentationer som skildrar både det utlevande karnevaleska och det högtidliga, som dödsmässan för Öhrns mormor; ett klocktorn som ringer för Eva-Britt – samt regelbundna performances varje söndag.
Visst bryter det kuben. Även om utställningarna på Bonniers konsthall genom den givna rumsfördelningen ofta kommit att likna varandra: mindre, introducerande verk i de första rummen, kaos i något av de större.
Mest fastnar jag, som aldrig har brytt mig något särskilt om black metal-kulturens uttryck, för lekfullheten när de upp och nedvända korsen pryder det höga klocktornet (och röken som pyser ut), eller när kvinnorna sminkats. Det är så mycket omsorg, kärlek och respekt inplöjt i projektet, både mellan mormor och barnbarn och med azdororna.
Det som inleds som en sorts kompensation – nu gör vi det som Eva-Britt skulle eller kunde gjort – fortsätter som en allt tydligare hommage och en återfödelse-mystik. Döden och livet ligger och dallrar i ett gränsland och det är det som lyfter utställningen.
Man kan förstås fråga sig om på ytan destruktiva handlingar är något att önska för ett fullt liv. Troligen är de lika nödvändiga som karnevaler, fester, fotbollsmatcher, politiska aktioner. Mitt inne i rökmoln och kvaddade bilar tänker jag förstås på mormor Eva-Britt, på hur jag skulle besvarat frågan om ånger i livet. Det svaret får vänta lite till.
