Raserade hus och rasande ansikten

Fredrik Svensk

Fredrik Svensk ser två fotografer gå loss i Göteborg

Annika von Hausswolffs och Magnus Bärtås verk är båda sprungna ur det tidiga 1990-talets genombrott för fotografin som verktyg i den svenska samtida konsten. Annika von Hausswolff förknippas med psykoanalytiska frågeställningar och en delikat utvecklad egen stil, med åren även i skulptural form. Bärtås, ständigt upptagen vid essäistikens möjligheter strax utanför journalistikens konventioner, en konst som tagit litteraturen såväl som filmskapandet i bruk.

På olika sätt har de genom åren gestaltat jagets sätt att upprättas i världen, utan att för den skull uttryckligen jobba med autofiktionens Jag, som översvämmar samtiden.

I von Hausswolffs snyggt komponerade utställning Grand theory hotel på Hasselblad center spelar persienner och Televerkets monopoltelefoner en central roll. Men här ställs också den tidiga krim­erotiken mot ruinromantiska övningar och filtrerade och ömsint utvalda och emaljprintade arkivbilder (bäst är basketbilden Every breath is a cry of help).

I nya fotografiskulpturen Connected by time hånglar två lurar samtidigt som de tycks posera rakt in i kameralinsen. I ett annat verk är det som om lurarna ligger helt utslagna, lite löst hängande på varandras sladdar.

Persiennerna å andra ­sidan, är ibland inramade i lådor, ibland bara hängande mitt i rummet.

Både telefonerna och persiennerna förstärker något i von Hausswolffs verk som sällan uppmärksammas. Det handlar mindre om fotografi än om förändringar av de gränssnitt genom vilka vi blir synliga som enskilda individer, som grupper av människor, och som art.

Att detta blivit en viktig fråga i von Hausswolffs konst förstärks av flera skulpturer där människans föreställningsförmåga flyter samman med de både kroppsliga och teknologiska interaktioner som gör bilden möjlig.

Att ta in på Grand theory hotel blir därför lite som att utan room service ombedjas kontemplera gränssnittens makt genom varje enskilt verk.

I ”The strangest stranger and other stories” på Göteborgs konsthall, visas Magnus Bärtås bästa installation, De besvikna och förorättade (1994-2009). 1 444 uppnålade stearinkonserverade porträtt av människor som presenterats som just besvikna och för­orättade i dagstidningar fyller en hel långsida av Göteborgs konsthalls största gallerirum. Till verket bör också historien om konstnären själv läggas, hen som sitter där och läser, klipper och ömt vårdar bilden av kränkthetens funktion i massmedieekonomin.

Just att verket är avslutat - att konstnären inte längre samlar - förstärker känslan av ett historiskt monument över en norm som likställer det mest ovidkommande med det verkligt allvarliga. En helt annan strategi än andra konstverk på liknande tema så som Tellervo Kalleinens och Oliver Kohta-Kalleinens Complaints choir som ju förvandlats till någon form av sekulär folkrit.

I sin nya film The strangest stranger har Bärtås för andra gången porträtterat Joni Waka, den judiska konstälskaren som länge spelat en central roll i Tokyos konstliv. I Bärtås version tycks Waka leva ett ekonomiskt oberoende outsiderliv som vit judisk homosexuell i Japan. Först tror jag att Bärtås i Waka har hittat den ultimata mansplainern, men inser snart att det snarare handlar om något annat, en hestoryteller kanske. Hur som helst förmår Bärtås göra stor konst av hans liv.

Det är något stoiskt över Bärtås konstnärskap. Trots den närhet han förefaller ha till de objekt och historier han följer så upprättas hela tiden ett avstånd, ett betraktande, en hemlig närmast magisk apati mitt i all passionerad nyfikenhet inför andras liv och leverne. Här döljer sig rent av en livsetik, en uppmaning om att å ena sidan följa sitt begär, å andra sidan aldrig ta av sig kostymen.

Paradoxalt nog finns något blottande närmast naket i detta, minst lika intimt och modigt som i von Hausswolffs verk, men spretigare, annorlunda. Varken von Hausswolff eller Bärtås kan sägas avslöja världen – i stället följer de olika delar av den i en sorts mjuk förtrollningskonst. Med andra ord, de gör livet meningsfullt, ibland till och med riktigt intressant.