Lars Vilks uppkäftighet och anarkism sprudlar
Retrospektiven i Höganäs är ändå inte helt lyckad
Publicerad 2023-08-13
De två männen står uppe på en kulle, en sandbank troligen. Deras kroppar utstrålar både koncentration och avslappning, en vaksamhet, i motljuset nästan en hotfullhet eftersom deras ansiktsuttryck inte går att uppfatta. Bara det kraftiga. En ensam fågel fladdrar uppe i skyn, men är det taggtråd eller snår där i förgrunden?
Verket ”Landskap med livvakter” är ett av de sorgligare på den stora Lars Vilks-retrospektiven som visas i Höganäs. Här saknas de humoristiska, teoretiska eller kluriga underströmmar som så ofta utmärkte Vilks konstnärskap. En glimt, ett snapshot från en lika bevakad som skyddad människa.
Så visst är det verk som kickade igång med rondellhundsteckningen 2007 både konkret närvarande och samtidigt som en stor skugga i rummet. Även om kuratorerna, troligen av säkerhetsskäl, valt bort att visa själva teckningen utan i stället koncentrerat utställningen till äldre verk och satsat på att försöka ge en bred bild.
Jag måste säga att det inte helt lyckas, med den breda bilden. Det blir väldigt mycket ”tell, don't show”. Lars Vilks var mycket riktigt autodidakt bildkonstnär, disputerad forskare och professor i fri konst, samtidigt. Han var teoretiker lika mycket som en praktiker och det är naturligtvis svårgestaltat men jag hade ändå önskat något mer bildmässigt. Något mer än bara upplysningar om detta på väggtexter. En dokumenterad föreläsning? Intervjuer?
Nåväl, Blå hallen är en tacksam lokal, luftig i den sporadiska sommarvärmen, med generösa ytor och nu med gott om måleri, teckning, skulptur och readymades som åtminstone jag inte hade sett tidigare. Den fria parafrasen på Nils Dardels ”Den döende dandyn” har glimten i ögat och en bandagerad … hund?
Roligast att se är egentligen den sprudlande och uppkäftiga anarkismen i Vilks tidiga projekt, där han lockade med försäljning av bättre konst, snickrade krångliga stolar, drev med Venedigbiennalen och i stort sett lekte med både konstbegrepp och konstvärld. Det var så mycket rörelse, så många idéer som måste ha smattrat i en kreativ själ.
I den sladdriga tabloidtidningen som ska vara katalog ryms ett fåtal korta texter av varierande kvalitet. Mest intressant att läsa är kuratorn – och den forne medförfattaren till ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” – Martin Schiblis resonemang kring Nimis. Bygget som pågick i över 40 år är ett i grunden romantiskt verk som kunde gjort Caspar David Friedrich åtminstone antytt grön av avund.
Och det kommer tveklöst vara Nimis som står sig längst. Vacker är historien om hur Lars Vilks var ute och simmade vid Kullaberg, drogs i väg med strömmen och likt en Robinson Crusoe steg iland vid den då öde stranden. Slumpen, platsen, spillveden – bygget. Genialiskt, på så många fluxus-inspirerade sätt.
Det är helt i linje med Lars Vilks samlade verk, som ofta ”läckte” mellan konstens värld och den övriga världen, att den första retrospektiven visas i en hall i Höganäs som inte alltid rymmer konstutställningar. Konst – det kan få vara lite av varje.
