Efter kapitalismen finns det en framtid
I vår tid är det lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut sa en gång filosofen Fredric Jameson.
Det ligger något i det.
Det är lätt att glömma bort, men den dominerande ställning som marknadsfundamentalismen har är bara 30 år gammal. Den industriella revolutionen själv har bara drygt 200 år på nacken.
Vad kommer efter kapitalismen och nyliberalismen?
Jo, det är faktiskt en fråga man får ställa.
Just nu är detta ekonomiska system i kris. Enligt långtidsprognoser från OECD kommer tillväxten i den rika delen av världen att vara blygsam de närmaste 50 åren och ojämlikheten öka radikalt. Dessutom är många av Europas ekonomier försvagade av stora skuldberg och begränsade av en ekonomisk politik som mest går ut på att trycka mer pengar.
Lägg till detta klimatkrisen, snabbt åldrande befolkningar, Europas ovilja att öppna gränserna för migration och det finns anledning att oroa sig. Och fundera över framtiden.
En som har gjort det är Paul Mason, brittisk ekonomijournalist och gammal marxist. I den uppmärksammade boken ”Postcapitalism” försöker han ställa diagnos och skissa på en lösning.
En av Masons centrala teser är att vi inte har förstått kraften i den digitala revolutionen och hur den ställer ekonomiska sanningar på huvudet. I den traditionella marknadsekonomin är prismekanismen central: värdet av en vara avgörs av utbud och efterfrågan.
I en ekonomi som präglas av kunskap fungerar det inte så. Det som är grundläggande för alla andra varor, att priset sätts utifrån hur stor brist det är på densamma, gäller inte här. Värdet av information blir inte mindre av att fler delar den.
Moderna informations-företag försöker komma runt detta genom att för-hindra delning och skapa monopol. Men faktum kvarstår: själva kunskapen kan kopieras i oändlighet.
Samtidigt, och som en del av samma tekniska revolution, gör takten i robotiseringen nu att många av dagens arbeten försvinner i allt snabbare takt.
I skärningspunkten mellan de här två trenderna ser Mason en öppning. Om behovet av arbete blir mindre och kunskapsekonomin styrs av andra lagar än den fria marknadens, borde man inte fundera över en ekonomisk modell som försöker dämpa ojämlikheter och samtidigt uppmuntrar kunskapsproduktion där fler deltar?
Mason konstaterar att den gamla bäraren av vänsterns politiska kamp, den fackligt organiserade arbetarklassen, i dag är kraftigt försvagad. I stället sätter han sitt hopp till den nya digitala klass som nu växer fram.
Den är inte politisk enligt en högervänsterskala, men den styrs av värderingar och intressen som potentiellt är revolutionära. Den har utgångspunkten av information ska vara gratis, den känner ingen lojalitet med vare sig hierarkiska företag eller stater. I de moderna nätverken, långt bortom marknadsekonomins logik, byggs gratistjänster som Wikipedia och Linux. Och en modern slags bytesekonomi växer fram.
Detta, menar Mason, borde vänstern intressera sig för.
Och det kan man ju hålla med om.
Masons utopi är långtgående: ett ekonomiskt system där lönearbete avskaffats och marknadskrafterna inte längre styr. Man behöver inte alls hålla med om detta för att boken ska bli högintressant. Hans tankar om den medellånga sikten räcker mer än väl för att skaka om: kraftigt reformerad finanssektor, införandet av medborgarlön för att ytterligare påskynda struktur-omvandlingen, en kombination av statliga interventioner och nätverkslösningar för att lösa klimatkrisen.
”Postcapitalism” är en spretig bok full av viktiga poänger. En av dessa är att vänstern varit allt för låst vid gamla analysmodeller för att se kraften och möjligheterna i den digitala omvälvningen. Det radikala i att människor väljer att göra saker tillsammans. Utan vinstintresse, av nyfikenhet och skaparlust.
Se där, en verkligt revolutionär tanke.