Finns det plats för Göran Persson?
Dags att följa Bildts exempel – och göra en politisk comeback
Senast jag mötte Göran Persson var i Björn af Kleens skickliga bok ”Jorden de ärvde”, där feodalherrar och lantadel öppnar sina slott och sina excentriska sinnen för oss. Persson, intervjuad i boken, är förtjust i grevarna och baronerna; ”bönderna” som han kallar dem. Slitsamma, uthålliga män som brukar den jord de ärvt och vårdar de herresäten fäderna gav dem.
Persson valdes att ta över det som kunde liknas vid ett socialdemokratiskt arvrike. Han vårdade det i ett decennium. Demokratisk makt är inte evig som den feodala. Göran Persson fick tid att bygga sin tämligen diskreta gård, en liten ö bland sörmländska gods.
I onsdags mötte jag Persson i riks-dagens gamla andrakammarsal. Han föreföll vältränad och väderbiten. Och klagade omedelbart över texter jag skrivit om honom: ”Vi borde talas vid”, sa han, och steg upp till talmanspodiet. Där satt Ingvar Carlsson och sa, kanske som ett skämt, att socialdemokratiska statsministrar aldrig skulle låta sig degraderas och återkomma som vanliga meniga ministrar. Helt enkelt inte göra som Carl Bildt eller Ola Ullsten.
Socialdemokratin, som försöker göra upp med en del gamla traditioner, borde pröva också denna dogm från en ohjälpligt försvunnen storhetstid. Ingvar Carlsson, konkret och lojal, skulle under lång tid och om han velat, kunnat kliva in i vilken röd-grön regering som helst. Göran Persson, en annan politikertyp, är mer svårplacerad. Kanske helt omöjlig, trots sin egenartade kapacitet.
Ytterst få svenska historiska gestalter knyter som Persson an till den klarsynta historietradition som vårdades av Annales-skolan; den såg tidernas långa vågrörelser och fäste inte så stort avseende vid dagsaktuellt brus. Persson ser de långa linjerna i historien, från feodal-adeln fram till de svenska mjölkbönderna, som han talade om i riksdagen.
Han beskriver, närmast smakar av, det svenska samförståndet som det utvecklats från kommuner, ting och torg till de moderna riksdagskompromisser han skrev med Olof Johansson. Böndernas och arbetarnas ledare förenade. Ett folkligt anslag lika romantiskt som Perssons konstsyn. Han är mecenat åt det förföriskt vackra Rackstad-museet, dominerat av Christian Eriksson, känd bland mycket annat för att ha huggit ut och skulpterat svenska stormän.
Persson förde samtal med Svenska akademiens ledamöter. Han sjöng och deklamerade tillsammans med Kristina Lugn och diskuterade Europa med andra: Ingenting om stormiga valutarörelser och småskuren byråkrati; bara de stora filosofiska perspektiven.
Persson berättade i riksdagen om hur väl han trivdes i det Europeiska rådet. Stats- och regeringschefer överlade där som under Wien-kongressen 1814. Folket på långt avstånd från det europeiska bygget. Då som nu. Skillnaden är att ledarna i vår tid tar sig tid att grubbla över tax-freeförsäljningen på flygplatserna, sa Persson. Vid sina utlandsresor ville han oftast ha någon timme vikt för inköp av tullfritt.
Göran Persson är på en gång vår troligen siste verkligt betydande konservativa ledare och en gestalt rustad med den framgångsrika arbetarrörelsens auktoritet. Han kunde ge Carl Bildt lektioner om klassamhället och undervisa Wall Streets profitörer om välfärdssamhällets befriande kraft.
Mot slutet av regeringstiden flöt dock det konservativa ihop med det auktoritära; maktens traditionella sönderfall.
Persson har varit politisk betraktare i snart fyra år: fött upp kor tillsammans med Margaretha af Ugglas och plöjt försäljningsmarknader åt ett PR-bolag. Han har flyttat bort från sitt eget partis intriger. Hans ekonomiska ideologi har radikaliserats, säger pålitliga källor. Den ekologiska naturcykeln kliver han omkring i varje dag. Hans språk är ännu en blandning av Lina Sandells, Heidenstams och Gunnar Strängs.
Göran Persson är 61: fyra år yngre än François Mittenrand var när han blev fransk president, Konrad Adenauer hade hunnit bli 73 när han utnämndes till västtysk förbundskansler.
Möjligen har Persson vissa problem med partidemokratin, tidsandan och medborgarnas minne av ett inte så ärofullt förflutet.
Hans tid i karantän borde vara över.