När gamla klasskompisar frågar är allt fantastiskt
Livet skulle vara som “Sagan om konungens återkomst”, önskade min kompis i gymnasiet. Inte så att han längtade efter krig eller hoppades på att träffa alver. Hans plan var i stället att flytta från småstaden till Stockholm och bli framgångsrik. När han kom hem över jul skulle alla tänka på det som en kungs återkomst.
På tågen, flygen och gågatorna träffas gamla klasskompisar som är på väg för att fira jul.
I mellandagarna planeras det utgång. Men redan nu är allting alltid bra när bekanta springer in i varandra. De som har flyttat och hälsar på i hemstaden säger att det är kul att vara hemma men härligt att åka igen. De som bor kvar svarar att det är skönt att bo kvar. Allas liv förstärks och låter perfekt, trots att de flesta har en otrygghet gemensamt vill ingen säga det högt. En obetald praktikplats förvandlas till en fantastisk möjlighet att få göra det man älskar. Timvikariatet inom vården och en kvällskurs i måleri blir en satsning på det kreativa. Att ha flyttat tio gånger på tre år blir ett härligt sätt att lära känna en ny stad.
För de flesta är inte vardagen så rosaskimrande. Släkten blir besviken över att det kanske måste jobbas på juldagen. Över hälften av ungdomarna mellan 16 och 24 år har tidsbegränsade anställningar, enligt en rapport från LO.
Några är säkert nöjda med det. Att jobba ibland eller en kort period kan passa om man pluggar heltid.
Men räknas heltidsstuderande bort önskar 80 procent av alla med en tidsbegränsad anställning i dag att de hade ett fast jobb.
Det är i kontrasten till de stora helgdagarna som otrygghet satt i system blir som tydligast. Osäkerheten framställs som frihet men är egentligen
en boja. Det är svårt att ge besked till släkten när det går att ses inför jul, eftersom varje svar avslutas med “men det beror på om och hur jag jobbar”.
Utan fast jobb blir lägenhet och egen familj ofta en omöjlighet. Och när alla andras liv verkar ha ordnat sig så perfekt, då blir det egna rivningskontraktet något att tala tyst om med gamla klasskompisar. Eller så sänks kraven och förväntningarna på vuxenlivet, en madrass och timanställning blir något värdefullt.
Min tonårskompis är ingen konung, utan timvikarie. Inga röda mattor kommer rullas ut för honom när hemvändartågen rullar in, han har ingen plats på dem. Han stannar i stan och hoppas på att bli inringd till jobb. Att resa hem för att fira jul är inte som en saga där huvudpersonen alltid får revansch. Men nu är det inte ens äventyr det skryts om hemma, utan trygghet. Att jobbet nog blir fast eller lägenheten ett första-handskontrakt. Jag påminde tonårsvännen om hans dröm.
Han svarade att i ”Sagan om konungens återkomst” hade de flesta i alla fall både jobb och bostad. Något som nu känns mer overkligt än att råka springa in i riktig alv.