Fredspris som tandlös symbol

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Man kan iaktta en betydande kluvenhet hos Nobels fredspris.

Å ena sidan den äkta och djupa symboliken kring prisets ursprungliga motivering, som när den burmesiska freds- och demokratikämpen Aung San Suu Kyi utsågs 1991.

Å andra sidan en närmast spektakulär hållning, som när priset tilldelades USA:s president Barack Obama förra året. Låt vara osagt om han kan komma att ha någon roll i ”folkens förbrödande”. Men något ”afskaffande ­eller minskning af stående arméer” står knappast att finna i presidentens ­meritlista. I Afghanistan gäller snarare motsatsen.

I år har den norska Nobelkommittén hamnat i den förra kategorin. Pristagaren Liu Xiaobo, kinesisk regimkritiker, har under mer än två decennier aktivt verkat för mänskliga och demokratiska rättigheter i Kina. Den 58-årige litteraturvetaren har att se fram emot ytterligare tio av de elva fängelseår han dömdes till 2009 som en av författarna till ett manifest med krav på politiska reformer.

”Egentligen har han ju bara sagt det som många av oss har rätt till: politiska friheter, rätten att delta i samhällslivet, yttrandefrihet”, kommenterade Svenska Freds ordförande Anna Ek i går.

Tyvärr är utsikterna stora att Liu Xiaobo bara blir ännu en symbol för de värden fredspriset representerar. Aung San Suu Kyi sitter fortfarande i husarrest. Regimen i Burma styr med järnhand.

De kinesiska ledarna visar inga tecken på att ge upp sitt totalitära styre.

Ändå är priset inte oviktigt. Långt därifrån. Det sätter fokus på förtryck och missförhållanden och, som nu i fallet Kina, tvingar makten till nakenpiruett inför omvärlden. När Nobelkommittén inte lät sig skrämmas till att avstå från valet av Liu Xiaobo, som var förhandstippad, kommer hot om försämrade relationer liksom trakasserier av utländska medier.

Men samtidigt finns svassandet för diktaturen, den numera ekonomiska jätten och internationella långivaren med gigantiska marknader för hungrigt utländskt kapital. Tusentals dödsoffer årligen för summariska rättegångar, avsaknaden av fria val, frånvaron av de mest grundläggande mänskliga friheterna uppmanar som mest till beskedliga beklaganden.

Det är en förklaring till varför fredspriset så ofta inte når utöver sitt symbolvärde.