En sjuk försäkring arbetslinjens nav
Arbetslinjen ligger fast. Och drivkrafterna ska stärkas. Det är huvudbudskapet i den budget som finansminister Anders Borg nu presenterat.
Det betyder också att inriktningen på den hårt kritiserade sjukförsäkringen kommer att ligga fast, eftersom den tillsammans med försämringarna i a-kassan utgör arbetslinjens kärna. Under förra mandatperioden, inte minst i ett skede av valrörelsen, såg det ut som om de nya sjukreglerna höll på att orsaka alliansens fall. Så stor var den allmänna upprördheten.
Men de rödgröna brände straffsparken.
Nu hamnar sjukförsäkringen ånyo mitt på bordet i form av en utredning, nåja utlovad översyn. Inte ens inom alliansen har de orimliga konsekvenser som den två år gamla ”reformen” lett till, gått spårlöst förbi.
Centerledaren Maud Olofsson har sagt att ”inga människor ska behöva komma i kläm”, att ”den som är sjuk ska vara sjukskriven”. Folkpartiets Carl B Hamilton sa i debatten i går att de skakande fallen inte ”ska upprepas”.
Frågan är då om de riktigt förstått vad de varit med att besluta om.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har insett att människor kommer i kläm, och det är ingenting han väjer för. ”Det är viktigt att vara ödmjuk inför detta”, sa han i sin regeringsförklaring. Men i grunden är reformen ändå rätt och riktig, heter det.
I själva verket är grunden för den nya försäkringen inte alls rätt och riktig. En ambition att genom rehabilitering och annan omsorg hjälpa människor att återgå i arbete, är naturligtvis inte fel. Men reformens verkliga grund stavas lönebildningen: hårdare tag i sjukförsäkringen – och a-kassan – är den ”drivkraft” som tvingar försäkrade, och utförsäkrade, ut på en arbetsmarknad med lägre löner.
Det är vad det huvudsakligen handlar om. Det är så sjuktal och arbetslöshet ska pressas ner.
Regeringens översyn ändrar inget, om inte Reinfeldt och Anders Borg lägger en helt ny grund för försäkringen. Det gör de givetvis inte. Det skulle helt ändra riktningen för den ekonomiska politiken.
Sjukförsäkringen kommer i stort att ligga fast. De 45 000–50 000 som i år trängs ut genom försäkringens bortre gräns är bara början. Om inte, mot förmodan, Maud Olofsson eller Carl B Hamilton på allvar reser sig mot reformens mänskliga och sociala konsekvenser.