När det föds allt färre barn är något riktigt fel
Högern är lika handfallen som på 30-talet
Nyheten passerade nästa utan några spår. Jag kan förstå det. Vem orkar fundera på statistik och framtiden när högtrycket just har blåst in sommarvärme, häggen står i blom och björklöven äntligen färgar landskapet ljusgrönt?
Ändå undrar jag om inte det rekordlåga antalet födslar är en av de nyheter som kommer att påverka samhället på djupet. Det var en dryg vecka sedan som Statistiska Centralbyrån kunde berätta att barnafödandet i januari till mars, knappt 25000, blev det lägsta på 20 år.
Och för 20 år sedan hade Sverige 1,6 miljoner färre invånare.
Den som talat med företagare och politiker vet att kompetensförsörjningen, att hitta personal, redan är ett jätteproblem. Det fattas lokförare, ingenjörer och sjuksköterskor. Men också till exempel undersköterskor, lärare och industriarbetare. Och det kommer att bli värre, inte minst i välfärden.
Någon gång kring millennieskiftet nådde forskaren Lena Sommestads varningar för den demografiska utvecklingen statsrådsberedningen. Oron handlade om att samhället riskerade att stagnera när allt färre unga ska försörja allt fler riktigt gamla.
Göran Persson blev så tagen att han utnämnde Sommestad till minister.
Nu kommer alltså nya signaler.
Antalet barn som en kvinna väntas föda under sitt liv har inte varit lägre på 50 år. Jag antar att man kan prata om kris i befolkningsfrågan, precis som 1934.
Men det är inte den enda parallellen vi skulle kunna dra. På 30-talet stod den politiska högern handfallen inför de sjunkande födelsetalen. Dessutom var det fel människor som skaffade barn. Ogifta mödrar och fattiga familjer med många barn fick herrarna i den tidens konservativa samhällselit att se rött.
Hade man något svar handlade det om moralism. Unga människor borde skärpa sig och gå till prästen så skulle problemet vara ur världen.
Jag har svårt att inte tänka på Jomshofs folkräkning eller på moderaternas återkommande prat om bidragstak. Det är fortfarande fel personer som skaffar sig barn.
Dessutom är man lika handfallen. När tidningen Arbetsvärlden nyligen frågade Johan Pehrson om det var rimligt att familjer skulle splittras för att föräldrarna ska kunna få ett jobb började han prata om annat.
Krisen i förlossningsvården, nedlagda BB eller att det redan alldeles för lilla bostadsbyggandet nu tvärstannat uppmuntrar ju inte heller människor att bilda familj. Och när hörde vi en minister i dagens regering tala om barnomsorg senast?
På 30-talet blev de låga födelsetalen ett av argumenten för arbetarrörelsen att börja bygga välfärdssamhället. Det åthutningar och moralkakor inte kunde åstadkomma kunde barnbidrag, moderskapsförsäkring och så småningom förskola lösa.
Vi kan väl säga att det lyckades. Jämfört med många andra industrialiserade länder har demografin varit ett mindre problem i Sverige.
Nu är frågan, kan dagens socialdemokrater presentera en politik som gör att det består?
Av Johan Pehrson och de andra förväntar jag mig ingenting.