Fattar Stockholm att bruksorten är framtid
Det är dags att satsa på det producerande Sverige
Sverige är fullt av klassiska bruksmiljöer. Rödmålade trälänger i Munkfors och Grängesberg, Ralph Erskines moderna byggnader i Gyttorp eller Sandviken för att ta några exempel. Förr fick den som ville starta en fabrik eller en gruva bygga ett samhälle för att det skulle fungera.
Journalisten Anneli Rogeman har skrivit en hel bok om ett av dem, Boliden i Västerbotten.
En våg av industriellt uppvaknade över landet
Nu går en våg av industriellt uppvaknade över landet. Vi brukar prata om den som industrisatsningarna i norr. Det ligger en del i beskrivningen. Det råder högkonjunktur i Norrland, medan storstäderna kämpar i motvind.
Ändå är bilden ofullständig. Runt om i Sverige finns orter där det växer fram nya industrier eller där företag växer och behöver anställa många fler. Ofta har det med den gröna omställningen och elektrifieringen att göra. Ibland med att världen just nu skriker efter vapen och försvarsmateriel.
Själv bor jag ju i Ludvika. Här talas det om att samhället skulle behöva växa med 10 000 invånare för att möta industrins behov. I en kommun med ungefär 27 000 invånare är tanken omvälvande.
Samhället måste byggas om, precis som när bruken växte upp runt fabrikerna. Det handlar om bostäder, men också allt annat. Skolor, sjukvård, handel och kultur. Men idag ser samhällskontraktet annorlunda ut. Välfärdsstaten har ändrat på det. Det är inte fabriksägarens ansvar att bygga upp ett mönstersamhälle runt sin fabrik.
Faktum är att det nästan verkar som ingen tycker att det är deras ansvar. Statens ansvar är som bortblåst och kommunerna har förlorat många av de verktyg man en gång hade. Marknaden, svaret på alla frågor de senaste 30 åren, kommer ännu en gång till korta.
Regionalpolitik, om den fortfarande finns kvar, handlar om orter som krymper. Inte om tillväxt.
I förra veckan ställde företrädare för fyra tillväxtkommuner åter igen krav på ett större engagemang från staten.
Regeringen har en särskild samordnare för att fundera på frågor om kompetensförsörjning och bostadsbyggande i de växande industriorterna. Peter Larsson heter han och nyligen la han tre konkreta förslag som handlar om just byggande.
– Det är akut och vi måste handla nu, sa han till Dagens Nyheter.
Finns det inte bostäder eller samhällsservice kommer industrin inte att kunna anställa. Och utan personal riskerar investeringarna i nya industrier att hamna någon helt annan stans.
När ska politiker i Stockholm fatta att det är dags att satsa på det producerande Sverige?
Förslagen handlar om statliga pengar till byggande och om garantier för krediter och hyresinkomster. Inget konstigt, men något helt annat än de moralkakor om att flytta som arbetsmarknadsministrar med olika politisk hemvist har levererat.
Idag kan många gamla bruksmiljöer framstå som idylliska. Det var de naturligtvis inte. Här rådde en strikt hierarki och skriande klassklyftor. Det moderna industrisamhället måste bli något annat.
Peter Larssons förslag om pengar och garantier skulle kunna vara en start.