Judt skyddar det politiska minnet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Fredrik Reinfeldt påminner mycket om Tage Erlander, skrev en av pressens borgerliga hejaklacksledare. En annan finner likheterna påtagliga mellan Gunnar Sträng och Anders Borg. Som om jag skulle skriva: Nog finns det en hel del av Bertil Ohlin i Maud Olofsson.

Glömskan är på väg att sudda ut det politiska minnet och därmed fördumma offentligheten.

Temat utvecklas i den bok som blev Tony Judts sista. Judt, en av efterkrigstidens främsta historiker, vittrade nyligen bort i ALS.

Ur hans väldiga bok om Europa efter 1945 växte välfärdssamhället fram, skapat främst av socialdemokrater och i en annan variant av kontinentala kristdemokrater. Ett ojämförbart

civiliserat projekt. Klassutjämning, generell välfärd, hög sysselsättning, en växande offentlig sektor som på en gång gjorde kunskap och vård tillgängliga för alla.

Dessa gyllene decennier raserades delvis av en politisk höger på jakt efter klassrevansch. Judt kallar tiden från 1990 ”de förlorade tjugo åren” och illustrerar med siffror över svindlade förmögenhetsklyftor och systematiska privatiseringar som slussar miljarder av offentliga medel till aktieägare. Staten modelleras om från att skydda välfärd till att inrikta sig på kontroll, övervakning och exklusion av medborgare.

Judt skriver prövande: om socialdemokratin ska återvända måste det bli med hjälp av ”fruktan”, genom att påminna om historiens risker. Om vad som kan följa av att samhällsklasser slits sönder, av att socialt utsatta stigmatiseras och skuldbeläggs, gemensamma skolor blir till handelsvaror och jämlikhet hånas som bidragsberoende.

Jag har fäst mig vid Judts studie av hur den franska borgerligheten under mellankrigstidens sociala sönderfall steg in i fascism och antisemitism.

Vi lever, varnar Judt, i en tid som leds av politiker utan övertygelser och utan auktoritet. De röstas fram av allt mer ignoranta och passiva medborgare, mer upptagna av det egna jaget än av ansvaret som medborgare.

Vad har du på ditt nattduksbord? Frågan har ställts till Reinfeldt och Maud Olofsson. Båda svarar ”en väckarklocka”.

Överflödigt; ingen skulle misstänka någon av dem för att gripa efter en bok.