Manlighetsmyten föder gängvåldet

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-08

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Riccardo Campogianis död samlade Sverige i gemensam protest. Kungsträdgården i oktober: 10 000 människor manifesterade mot gatuvåldet.

8 januari 2008. Natten mot den 6 okt­ober förra året sparkades Riccardo Campogiani, 16, till döds på Kungsholmen i Stockholm. I går fälldes tre 16-åriga pojkar för dådet och dömdes till sluten ungdomsvård i tre år. En fjärde pojke fälldes för anstiftan till misshandel. En femte pojke friades.

Tingsrättens dom är viktig. Rättsväsendet måste markera mot våldet.

Rättsprocessen måste följas av samhällsdebatt om gängvåldet. Efter Riccardo Campogianis död samlades Sverige, i synnerhet de unga, till protest. Tiotusentals skrev under Anton Abeles upprop på nätet. Runt om i landet anordnades manifestationer mot gängvåldet.

Det fanns ljus i mörkret, värme i kylan.

Gängvåldet inte klassbundet

Våld har inga ursäkter. Men ofta sociala förklaringar. Mycket gängvåld växer ur fattigdom, utslagning och maktlöshet som föder desperation.

Så var det inte i Kungsholmsfallet. Pojkarna som sparkade Riccardo Campogiani till döds kom från välbeställda familjer och gick i ”fina” skolor. De var inte marginaliserade. Ändå vittnade människor i pojkarnas närhet om att de varit på glid under lång tid.

Det blev en tankeställare för det privilegierade Sverige. Gängvåldet är inte klassbundet. Det existerar överallt och har ett starkt samband med droger. Ingen kan svära sig fri från ansvar.

Våga diskutera kön

Diskussionen om gängvåldet måste våga ha en könsdimension. Vi talar inte i första hand om ”ungdomsvåld”. Vi talar om ”pojkvåld”.

Flera av de nu dömda pojkarna ska ha varit med i så kallade ”babyfirmor”. De anordnar organiserade gängbråk med fotbollen som ursäkt.

”Det är som i boken ’Snabba cash’, de är trötta på det vanliga livet och söker kickar”, sa en flicka i pojkarnas krets till Aftonbladet efter dödsmisshandeln.

Man skulle lika gärna kunna säga att pojkarna i de destruktiva gängen jagar en manlighetsmyt. Att spöa någon har blivit en manlighetsrit. Gängvåldets sparkar och slag växer ur ett oerhört grupptryck. Gängets heder, manlighet, ska försvaras. Det sker med hjälp av våld: Vi är inga ”käringar” eller ”bögar”. Vi slåss, alltså är vi män.

Domen ingen slutpunkt

Denna manlighetsmyt är hur uråldrig och omodern som helst. Men den upplevs så viktig och sann att den är värd att sparka ihjäl någon för.

Även gruppvåldtäkter sker i jakten på manlighetsmyten. Att våldta blir ett avskyvärt sätt för pojkar och män att bekräfta sin ”manlighet” för varandra.

Tingsrättens dom är inte slutpunkten. Kampen mot gängvåldet måste fortsätta. Socialt engagemang, arbete mot utslagning, nattöppna fritidsgårdar och vuxnas nattvandringar på stan måste följas av ständiga samtal om manlighetsmyten.

Inga pojkar ska behöva dö för ett unket manlighetsideal.

ÅP

Följ ämnen i artikeln