Järnvägar också – det kan bli värre
Redan vid Ulf Adelsohns första kommentar efter tisdagens tågkaos vid Flemingsberg, söder om Stockholm, förstår man att fler mardrömsresor är att vänta.
Den gamle moderatledaren är styrelseordförande i SJ, han bör veta vad han talar om och han slår utan tvekan fast: ”Allting är slitet. Vi har inte underhållit våra system.”
Det är en del av sanningen bakom alla de problem den svenska järnvägen brottas med. En annan och minst lika stor del svarar Trafikverkets brister för. Huruvida det var SJ eller Trafikverket som bar huvudansvaret för vinterns alla inställda tåg och totalt 83 000 timmars försening bråkar de fortfarande om.
Även tisdagens incident med ett stillastående X2000-tåg, och hundratals resenärer instängda i timmar i sommarheta vagnar utan fungerande luftkonditionering, kommer att dras i långbänk när det gäller ansvarsfrågan. En omständighet som annars snabbt bör redas ut är varför tåget inte evakuerades.
Förklaringen liknar sannolikt den som kan ges till vinterns oreda. Då fungerade inte samarbetet mellan SJ och Banverket. Informationscentralerna bröt samman, ledningsfunktionerna kollapsade. Trafikverket har själv slagit fast detta i en rapport.
Vilken lycka då att den sista stora fasen i tågtrafikens avreglering snart stundar. Den första oktober sker den privatisering som infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) tror ska rädda staten undan mångmiljardsatsningar.
Eller?
Erfarenheterna från andra länder talar inte precis för att marknadskrafterna är lösningen på problemet. Margaret Thatcher inledde utförsäljningen de brittiska järvägarna. I början av 2000-talet var räls och banor så vanskötta, underhållet så eftersatt och tillsynen så försummad att staten måste ta tillbaka Railtrack, motsvarigheten till svenska Banverket.
Nya Zeeland genomgick en liknande process, men där var återregleringen total. Även i vårt grannland Estland skedde en återreglering.
Varningarna inför det svenska skiftet är också många och skarpa: samordningen blir sämre än i dag, budgivningen på avgångar på eftertraktade sträckor driver upp priser och tvingar ut godstrafik på vägarna.
Konkurrensen ger motsatt effekt mot den utlovade.
I infrastrukturens mest vitala och samhällsfunktionella delar kan mångfald vara olycksbådande enkelspårig.