Det är inte synd om Sven Otto Littorin
Socialdemokraterna hade tänkt stjäla centerns dag i Almedalen med ett utspel och presskonferens i Ingvar Carlssons trädgård. En typ av politiskt bakhåll som Göran Persson upphöjde till i det närmaste statskonst.
Men säg det rackarspel som inte går igen.
Moderaterna stal hela onsdagens show när arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin inför ett medieuppbåd meddelade sin avgång.
Skälet Littorin anger är att han måste sätta sina barn, sin fästmö och sig själv först i en situation där privatliv och rollen som hårt påpassad offentlig person inte längre går ihop.
I valet mellan att stanna kvar i strålkastarljuset med allt vad det innebär av fortsatt närgången bevakning och att skydda främst barnen från journalistisk ”belägring”, väljer han det senare. Det är fullt begripligt. Gränsen går vid barnen.
Det är naturligtvis en avvägningsfråga hur mycket av en ministers civila liv och person som nödvändigtvis ska vikas ut till allmän beskådan. Littorin är uppenbarligen hårt pressad privat. Om det kan anses påverka hans arbete som statsråd är det naturligtvis av allmänt intresse. I ett sådant perspektiv måste man konstatera att granskningen av statsråd och andra offentliga personer med stort ansvar måste fortgå och även vara rätt närgången.
Politiskt innebär avhoppet knappast någon förändring. Den oömme Tobias Billström verkar som arbetsmarknadsminister tills en ny utses, om det nu hinns med.
Om man tänker på vad Littorin åstadkommit som minister framträder inte någon särskilt imponerande lista. Arbetsmarknaden har ju knappast utgjort något trumfkort för regeringen. Arbetslösheten har blivit högre och högre under nästan hela mandatperioden. Littorins försök med 60 000 statliga praktikplatser blev ett fiasko. En massa kvinnor, som vill men inte får jobba heltid, blev med rätta besvikna och upprörda när rätten till deltidsstämpling begränsades. Utredningsförslagen om en obligatorisk a-kassa tvingades Littorin slänga i papperskorgen.
Sedan var han en av två ministrar som inledde den sjaskiga kampanjen om ”Tobleronepolitik” mot Mona Sahlin.
Det är inte synd om Sven Otto Littorin. Men hans offentliga position gör inte hans barn till lovliga byten för nyhetshungrande medier.