FI äger inte feminismen
Måste man rösta på Feministiskt initiativ om man är feminist? Måste man vara miljöpartist om man tar klimathotet på allvar?
Att vara stämplat som enfrågeparti verkar vara både en välsignelse och en förbannelse.
Miljöpartiet har i ett antal år försökt kommunicera att de har en bra skolpolitik. Deras miljöförslag har vi fått veta mindre om.
Men trots detta visar Ipsos mätningar att 56 procent anser att Miljöpartiet har den bästa klimat- och miljöpolitiken. Bara 4 procent anser att de har den bästa skolpolitiken. Inte ens deras egna väljare verkar alltså övertygade. Skolutspelen till trots.
Andra öppnade vägen
Utrymmet för både FI och MP skapades av ett politiskt vakuum. Efter att FI misslyckades i det förra EU-parlamentsvalet och riksdagsvalet var det som om de etablerade riksdagspartierna slutade ta feminismen på allvar.
Socialdemokraterna tonade ned kraven på tredelad föräldraförsäkring och framstod som gubbigare än på länge. Vänsterpartiet valde utan större diskussion ytterligare en man som partiledare. Alliansregeringen hade i många år en jämställdhetsminister – Nyamko Sabuni – som inte ens var feminist.
FI har sin plats
I vintras kunde vi följa tv-programmet ”Fittstim – min kamp” där Belinda Ohlsson
åkte runt och ställde frågan om inte feminismen hade gått för långt.
Uppenbart hade den inte det.
Feministiskt initiativ klev in och fyllde det politiska tomrum som skapats.
Det kommer att vara svårt för de etablerade partierna att tränga ut FI från det spelrum de nu har fått. De är här och partierna har hamnat i fällan. Pratar de feminism gynnar det FI. Och gör de det inte gynnas FI likafullt.
Men feminismen är inte beroende av Feministiskt initiativ. Sverige har i decennier visat vägen för mängder av andra länder och gjort framsynta reformer. Visst går det långsamt – men bättre det än att utvecklingen står stilla.
Striden sker i partierna
Den feministiska striden har inte i första hand skett mellan partierna. Utan inom dem. Utan unga arga – företrädesvis kvinnor – som vågat utmana uppfattningar och strukturer inom partierna hade inget hänt.
FI kan säkert locka några som tröttnat på ojämställda partier. Men den feministiska revolution – som verkar skrämma Fredrik Reinfeldt – sker främst genom att alla som står upp för feminismen verkar för den inom sina respektive partier.