I Gävle testar M styra med SD
Sveriges sämst bevarade politiska hemlighet är att Anna Kinberg Batra (M) håller dörren öppen för att efter valet bilda en regering där SD ingår i det parlamentariska underlaget.
Moderaterna regerar redan så i Gävle.
Och ”Gävlemodellen” skulle för första gången kunna ge SD verklig makt.
I söndagens ”Agenda” vägrade Kinberg Batra hårdnackat att svara ”aldrig” på frågan om hon kan tänka sig stöd från Jimmie Åkesson. Hon gled undan när programledaren Anna Hedenmo försökte pressa henne.
I dagarna ger vänstertankesmedjan Katalys ut boken ”Den blåbruna röran – Sverigedemokraternas flirt med alliansen och högerns vägval” (Leopard förlag) av författaren Mats Wingborg.
Den visar hur SD i retorik och politik konsekvent gått åt höger och har anpassat sig för att kunna bli ett stödparti åt Moderaterna.
Vissa gemensamma nämnare har alltid funnits – som hatet mot fackföreningsrörelsen. SD har exempelvis motionerat om att avskaffa första maj som helgdag.
I våras deltog en av SD:s ledande kommunpolitiker i Stockholmsregionen, Peter Wihlner, i en stödfika för Paus Bagarstuga i Västerhaninge som sattes i blockad av facket eftersom ägaren vägrade teckna kollektivavtal. På Twitter gick han till storms mot ”maffian i Livsmedelsarbetareförbundet”.
Känns retoriken igen?
I riksdagen har SD röstat nej till att höja a-kassan, sagt nej till nollvision för dödsolyckor i arbetslivet och nej till bättre företagshälsovård. Bland annat.
Men under senare år har SD även anpassat politiken på andra områden till Moderaterna, som stora skattesänkningar främst riktade till höginkomsttagare. Men det tydligaste är förmodligen omsvängningen i marknadsliberal riktning av välfärdspolitiken. Efter en massiv lobbyinsats från näringslivet bytte SD fot i frågan om vinstuttag ur välfärden.
Under sitt sommartal i Sölvesborg i helgen var Jimmie Åkessons viktigaste budskap att han vill bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna.
En statsrådspost kan han nog se sig i månen efter.
Men nejen till samarbete från M och KD ekar allt ihåligare, de borgerliga partierna skulle behöva öka nästan tio procentenheter i opinionen för att få egen majoritet.
Vilket för oss över till Mats Wingborgs undersökning av ”Gävlemodellen”.
I Gävle lämnade Socialdemokraterna makten 1 januari 2016 efter att SD röstat på Alliansens budget. Man hade då styrt i nästan 100 år.
Läget i kommunfullmäktige ser ut som i riksdagen, de rödgröna är större än Alliansen och den nya M-ledda kommunledningen behöver alltså SD:s aktiva stöd om de ska få igenom sin politik.
Efter maktskiftet har Moderaterna underlättat SD:s kommunalpolitiska arbete och SD har återgäldat detta med att i högre utsträckning än tidigare rösta på Alliansens förslag.
Enligt ”Gävlemodellen” kan Moderaterna fortsätta hävda att de inte ”samarbetar” med SD men samtidigt vara säkra på deras röster i viktiga frågor. Liknande upplägg finns även i andra kommuner.
I ”Agenda” kallade Anna Kinberg Batra SD för ”rasister”. Samtidigt regerar hennes parti med stöd av dessa rasister i en av Sveriges större kommuner. Det går inte ihop.
Risken om Kinberg Batra skulle bli statsminister på motsvarande sätt är självfallet att SD efter en tid antagligen kommer att börja ställa krav för att stödja statsbudgeten. Annars kan de hota med att fälla en Moderatledd regering. Och vad gör Kinberg Batra då?
Det lär vi knappast få veta före valet.
Problemet är självfallet vilka konsekvenser en ökad roll för SD får på sikt. Erfarenheterna från Norge och Danmark är ganska entydiga. När högerpopulister släpps in i finrummen har både debatten och politiken förändrats.
I Gävle har dörren redan öppnats till en liknande utveckling här.