Åka tåg är som ett dåligt lotteri
Att åka tåg är som ett lotteri. Bara lite tråkigare, eftersom den enda vinsten är att komma fram som planerat. Nitlotterna är när resan tar stopp halvvägs och alla passagerare tar upp telefonen för att berätta om förseningen. Ingen brukar vara riktigt förvånad. Men att bli sen till jobbmöten eller släkten är inte det största problemet.
En miljard mindre till drift och underhåll av järnvägen i år, det är resultatet av att Allianspartiernas budget gick igenom i riksdagen.
Trafikverket får planera om. Att byta ut skadad räls på delar av Norra stambanan skjuts upp. Upprustning av regionala banor för godståg blir inte heller av och en informationssatsning till tågresenärer ställs in. Den pulsåder som svensk järnväg en gång var har kläggat igen.
Företag kan inte lita på tågen och industrin riskerar att tappa konkurrenskraft. När Svenskt Näringsliv för två år sen analyserade järnvägen beskrevs just detta. Det pratas sällan om hur industri och export drabbas av problemen, trots att de är beroende av att järnvägen funkar.
När resenärer och näringsliv desperat önskar tåg som går och räls som håller ihop borde det fungera. Varningsklockor har tjutit på högsta volym i flera år. Ändå finns inte pengarna till att byta ut den skadade rälsen.
Lokala politiker skyller på att Trafikverket svikit sitt löfte om upprustning. Trafikverket skyller på att de rödgrönas budget med extra pengar till järnvägen föll. Alliansen är tyst och snackar i stället om något annat. Kanske för att det inte är så politiskt sexigt med järnväg. I debatter och valrörelser poserar de hellre med pensionärer och skolelever än trasig räls.
När tågen blir sena så riskerar resenärer att bli sittande i bistrovagnen i väntan på att tåget ska rulla in på stationer.
Då gäller det att ta ut ilskan på rätt personer. Det är varken konduktörens eller kundtjänsttelefonistens fel. Det är inte heller märkliga häxkonster som gjort att spåren förfallit. Det är politik som har skapat alla de här nitlotterna. Upprustningar som skulle ha påbörjats men i stället skjuts upp. Pengar som saknas och industri som därför tappar styrka.
Och värst av allt: Resenärer och företag med så låga förväntningar på svensk grundläggande infrastruktur att det känns som en vinst varje gång tåget rullar in i tid.