”Some die old” – och det gör förbannat ont
Läs Joacim Perssons krönika
Some die young och det är förfärligt.
Tyvärr gör det förbannat ont när de gamla försvinner också.
I våras skrev jag, naivt och säkert för tidigt, om hur Laleh-låten fick mig att till slut inse att vi var ute ur IVF-dimman. Att jag om allt gick vägen skulle bli pappa.
Ni var väldigt fina den gången. Vänner och bekanta. Läsare med liknande erfarenheter. Ni hörde av er med varma ord och lycka till.
Efteråt blev jag livrädd för att allt skulle vara förstört. Att krönikan lagt en förbannelse över graviditeten och att allt skulle gå åt helvete. I huvudet hann jag formulera fler fruktansvärda ”Some die young”-ingresser än jag vill minnas.
Sedan dess har jag velat berätta för er som lyckönskade att, ja, det gick bra. Plötsligt flyttade Jeff Persson hem till oss. Då och då sköter han sig, dessutom.
Men livet är livet. Två månader senare har Jeff begravt den morfar han aldrig hann träffa. Två månader senare har Jeff respiratorvakat över sin farmor i veckor. Ironiskt nog på samma sjukhus där han nyss föddes.
”Det är som att de måste göra plats” säger en fin vän, och kanske är det så. Stor plats för en så liten bara.
När hela vardagen stannar och varje enskilt andetag är en seger snurrar allt. Som det där man skulle säga och fråga. Kärleken man slarvade med ibland och all den där tiden som, givetvis, hade varit bättre att ha tillsammans i stället för att stressa bort i jakten på vadå. Eller tanken på att den enda personen som läst allt man någonsin har skrivit kanske aldrig får läsa det viktigaste, det här.
Mamma var starkare nyss. Tillfälligt tillbaka ur en tung filt av smärtlindring och sömnmedel innan allt blev ovisst igen.
Plötsligt är de där ”I will tell your story”-raderna där igen. För det är så det känns. Vad som än händer så ska jag för alltid berätta om dig.
Och hur du så gärna ”åtminstone vill höra Jeff säga farmor”.