Iron Maiden ger en oemotståndlig orgie av hårresande härligheter
Publicerad 2023-06-10
SWEDEN ROCK Iron Maiden är i en klass för sig.
Även om festivalpubliken inte riktigt är med på noterna.
Iron Maiden
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival. Längd: En timme och 50 minuter. Publik: Måste röra sig om maxkapacitet, så runt 40 000 i runda slängar. Bäst: ”Alexander the great” är en ynnest att få uppleva live. Sämst: Har alltid tyckt att ”Can I play with madness” är rätt tråkig. Sedan har jag aldrig varit med om en så avslagen publik framför Iron Maiden. Fråga: Varför gömmer de den nyblivne 71-åringen Nicko McBrain mellan två stora plattformar? Det går bara att se trummisen om man står mitt framför scenen.
NORJE. Drömmar kan gå i uppfyllelse.
Under Iron Maidens spelning på Ullevi förra året kom jag på mig själv med att önska fler överraskningar i låtlistan. Heavy metal-ikonerna har trots allt råd att kosta på sig fler risker.
Min önskan hörsammades.
Under pågående turné, som främst fokuserar på albumen ”Somewhere in time” och senaste ”Senjutsu”, har bandet kasserat publikfriare som ”Number of the beast”, “Run to the hills” och ”Hallowed be thy name” för att i stället damma av så kallade ”deep cuts”. ”The future past” är ett minst sagt passande namn på turnén.
De börjar omedelbart med ”Stranger in a strange land” och ”Caught somewhere in time”, som innan den här turnén inte har varit med i bandets liverepertoar sedan 1999 respektive 1987.
Det märks att stora delar av publiken inte är bekanta med materialet. Eller så bryr de sig helt enkelt inte.
Jag vet inte vad som är värst.
Många runt omkring mig står mest och snackar, vilket borde klassas som förargelseväckande beteende och dömas till dagsböter.
Föga förvånande vaknar publikhavet enbart till liv under ”Can I play with madness”, ”The trooper” och ”Fear of the dark”.
En reprisering av ”Legacy of the beast”-turnéns nostalgiska upplägg hade egentligen passat den här publiken bättre.
Liksom mer effektsökeri i form av rekvisita och pyroteknik. Med Iron Maidens mått mätt är den här scenproduktionen och showen i det blygsammaste laget.
En himla tur då att det finns en Bruce Dickinson, som dirigerar och instruerar publiken och ofta lockar till skratt. Även om han ibland snackar så fort och med sån grötig brittisk dialekt att det är svårt att hänga med i svängarna.
Det blir också hyfsat stort jubel när Dickinson, som nästan aldrig upphör att springa runt som om han deltar i en halvmara, traditionsenligt vrålar ”Scream for me Sweden!”.
”I am not a preacher/I am but a man”, sjunger han i “The time machine” under tiden som en beskärd andel festivalbesökare hoppar så att dammet yr (Steve Harris visar förstås hur man gör).
Själv är jag inte så säker på den saken.
Det skulle inte förvåna mig om det visade sig att frontmannen är en cyborg som reser runt i tiden och plockar upp en massa talanger längs vägen. Det känns som det mest rimliga alternativet.
För inbitna fans är låtlistan en källa till lycka.
Och förstås presenterar sextetten sina dyrgripar utan några större fadäser, bortsett från att ljudet ibland blåser bort.
En dryg timme in i konserten kommer ögonblicket som många av oss har väntat på – Sverigepremiären av ”Alexander the great”. Låten är en åtta minuter lång smekning som stimulerar minst tre erogena zoner.
Det gör inte saken sämre att Dickinson tar av sig sin militärgröna kappa och bara bär ett genomskinligt linne på överkroppen. Senare slår han på en stor gong med en gigantisk klubba.
Jag tror det är bäst att jag lämnar det där.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik
