Jag är kluven inför Slayers återkomst
KRÖNIKA Avskedsturnéer betyder visst ”på återseende”.
Slayer är det senaste i raden av band som återförenas efter att ha tagit farväl av sina fans.
Jag hyser blandade känslor inför thrash metal-ikonernas tillfälliga återkomst i höst.
”En framtida återförening kan vi nog fetglömma”, skrev jag i min recension av Slayers avskedsspelning på Hovet i Stockholm 2019. Tom Araya var utomordentligt less på turnélivet och sångarens relation med gitarristen Kerry King verkade dessutom ha nått rock bottom.
Jag har uppenbarligen ingen framtid som spådam.
I förra veckan meddelade Slayer att de kommer att återförenas i höst för några exklusiva festivalspelningar i USA. Nyheten slog ner som en blixt och orsakade hetlevrade diskussioner i sociala medier. Fansen delades i två tydliga läger – för och emot.
Själv blev jag mest förvånad.
Så sent som för några veckor sedan berättade King för tidningen Rolling Stone att han inte har haft någon som helst kontakt med Araya efter ”sista” Slayer-giget för över fyra år sedan. Inte ens ett ynka mejl eller sms.
"Kommer Slayer att turnera igen? Jag är ganska säker på att det inte kommer att hända”, upplyste han.
Gitarristen sa också att det var osannolikt att bandet skulle återförenas för enstaka spelningar inom en överskådlig framtid.
Snacka om en tvär u-sväng.
Pengar spelar säkert in, det gör det alltid. Men jag är minst lika säker på att saknaden efter fansen är en bidragande faktor. Det kan inte vara lätt att dra sig tillbaka efter att ha dyrkats i flera decennier.
Det måste vara därför som Ozzy Osbourne kämpar för att åter igen bada i strålkastarljusets varma sken och till och med Mick Mars är öppen för att samarbeta med Mötley Crüe igen, trots att de andra medlemmarna enligt gitarristen själv har mobbat och ”gaslightat” honom.
Jag är rädd att akter som Mötley Crüe och Guns N’ Roses har satt en ny branschstandard med krystade återföreningar.
Band som har passerat sitt bäst före-datum och faller sönder och samman inför öppen ridå motsvarar att sminka ett lik och släpa det längs med catwalken under modeveckan i Paris. Det är inte värdigt. Det är inte vackert.
Nu tror jag inte att Slayer befinner sig i farozonen och riskerar att göra sig till åtlöje i höst, men det finns något respektabelt i ett definitivt avslut och att gå ut med flaggan fladdrandes i topp.
Därför hyser jag blandade känslor inför thrash metal-bandets otippade återkomst.
4 x tips: metal om mens och snygga singlar
Provocerande och potent black metal
På internationella kvinnodagen den 8 mars släpper Witch Club Satan sitt självbetitlade debutalbum. Den norska black metal-trions efterlängtade debut är ett feministiskt manifest om mens, mödraskap, häxor och hysteri som ömsom vältrar sig i förtvivlan och ömsom går till attack. I låtar som ”Reverse this fuck” och ”Fresh blood, fresh pussy” känns det som att kastas in i skärselden med huvudet före och tvingas sona för det manliga släktets synder.
Det var längesedan black metal kändes så här provocerande och potent. Nikoline Spjelkavik, Victoria Røising och Johanna Holt Kleive får många manliga black metal-musiker att framstå som rumsrena svärmorsdrömmar.
Eggande eklektisk rock
Sofia Ström, Linn Johannesson, Matilda Roth och Johanna Hansson i Maida Vale stöper 60- och 70-talsinfluerad psykedelisk rock i en fascinerande förpackning. ”Faces (where is life)”, första singeln från tredje albumet ”Sun dog” som släpps 3 maj, är ett charmerande dansant nummer om att tappa kontrollen och leta efter ett nytt sammanhang. Ännu en gång imponeras jag av Stockholmskvartettens säregna sound och stil.
Mestadels träffsäker tunisisk metal
Det tunisiska metalbandet Myrath har funnits i över 20 år men det var med albumet ”Shehili” (2019) som många, inklusive jag själv, fick upp ögonen för dem. Kvintettens sjätte skiva ”Karma”, som släpps nästa fredag, är en stilsäker studie i arabisk och tunisisk folkmusik, power metal, progressiv rock och symfonisk metal. I stunder kan jag dock önska att de bejakade sina arabiska rötter ännu mer.
Bästa singelsläppen just nu
Jag kan just nu inte få nog av Wormwitchs och Horndals senaste singlar – ”Spells of Tartarus” respektive ”Blacklisted”.
På den förstnämnda syr det kanadensiska bandet sömlöst ihop black metal och crustpunk till en lika smutsig som ståtlig skapelse. Det låter onekligen som att låten har spelats in i Tartarus, en plats i dödsriket Hades där de värsta syndarna hamnar enligt grekisk och romersk mytologi.
På ”Blacklisted” berättar bruksortshjältarna i Horndal om en kuslig spökhistoria från Dalarna. 5 april släpper de albumet ”Head hammer man” och jag är mycket förväntansfull.
LYSSNA PÅ SOFIA BERGSTRÖMS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik