När musik verkligen betyder något
Ibland dyker det upp skivor som kastar sig fram och tillbaka mellan blossande lycka och becksvart mörker och påminner om vad musik verkligen kan vara.
I dag släpps två svenska album med precis de kvaliteterna, som unikt nog blir ännu starkare av att höras i svit.
Ulf Stureson var basist i Traste Lindéns Kvintett i slutet av 80-talet men gick solo och släppte 1996 ”I overkligheten”, en av de bästa svenska skivor som någonsin spelats in. Det har blivit fyra album till sedan dess.
Lina Selleby har sedan tidigt 90-tal varit Twiggy Pop i oefterhärmliga indiepopbandet Doktor Kosmos.
För några år sedan hamnade Ulf och Lina på samma jobb. De började prata och trivdes märkligt bra ihop. Vad den speciella kemin egentligen handlade om vågade emellertid ingen av dem erkänna då båda hade familj och fullt upp med sina respektive liv.
Men de höll på att skriva låtar på varsitt håll. Skickade texter, dikter och demos till varandra. Till slut gick det inte att blunda för att Ulfs låtar handlade om Lina och Linas om Ulf.
Det ofrånkomliga hände att de blev ett par.
Lina såg egentligen inte på sina låtar som något som skulle ”bli något”, hon spelade in dem mest för sin egen skull. Men Ulf tyckte att de var alldeles för bra för att inte nå en publik och peppade henne att samla ihop dem till en skiva.
Så småningom föddes tanken att ge ut varsitt album samma dag, eftersom det var skivor som tvivelsutan satt ihop.
Så i dag släpps Lina Sellebys solodebut ”Lyckan” och Ulf Sturesons sjätte album ”VI”.
Linas låtar pendlar mellan doktorkosmoskt fyndiga popkrokar och nakna pianoballader. Somliga texter känns först nästan väl privata men efter några lyssningar blir den sällsynta hudlösheten snarare en styrka.
Ulfs skiva är vemodigt melodisk rock med sträv kant av det slag som blivit hans unika signum.
Båda artisternas låtar om ensamhet, skuld, flykt, trevande hopp och ny blossande kärlek i vuxen ålder är starka i sig själva. Men någonting speciellt händer när albumen spelas i svit.
Och de blir ofrånkomligen ännu starkare av att dess upphovspersoner, som Lina formulerar det i låten ”Lyckan”, lever sina liv ”mot en backdrop av död”.
Alla som har hört ”I overkligheten” vet att skivan fick sin unika laddning av det som låtarna handlade om: Ulfs bror som dog i en trafikolycka och hans syster som några år senare gick bort i cancer.
En tid efter att Ulf och Lina slutligen vågat bryta upp från sina respektive relationer för ett nytt liv tillsammans fick Lina besked om att hon hade två tumörer i hjärnan. Framtiden blev med ens högst oviss.
Jag hör dem prata om allt detta med Linas bandkompis Uje Brandelius i P1-programmet ”Känsligt läge”. Det är en omtumlande halvtimme av både tårar och skratt. Sedan lyssnar jag på skivorna en gång till och tänker att det är det här som musik verkligen finns till för.
Det är ingen jävla underhållning. Det är tröst, förlösning och något att navigera med längs livets högst osnitslade bana.
Inte alla orkar med den sortens allt annat än tillrättalagda skivor som ”Lyckan” och ”VI”, men i min värld känns det som att två av årets svenska album redan är här.
4 x tips: svenska pärlor och amerikansk förlust
Loney Dear-magi
”Europas svar på Brian Wilson” kallades Emil Svanängen en gång av Peter Gabriel. Jönköpingssonen går också att beskriva som Sveriges Peter Gabriel, inte minst på förträffliga nya nionde albumet under ständiga artistnamnet Loney Dear. ”All things go” är bland annat inspirerat av Bach men består främst av tilltalande avskalad och svåretiketterad musik som gärna tänjer gränser men aldrig slutar kännas pop.
Tung förlust för popjournalistiken
Passa på att läsa Pitchfork medan tid är. Det amerikanska mediebolaget Condé Nast har bestämt att de senaste decenniernas mest inflytelserika musiksajt ska bli en del av herrmagasinet GQ, enligt någon häpnadsväckande gammaldags idé om att det bara är män som gillar musik. Vi har ännu inte sett ”nya” Pitchfork men vad det än blir känns det här svårt att betrakta som något annat än ännu en slakt av kvalitativ och nytänkande musikjournalistik.
Nytt med The Wannadies
Mycket går att säga om ”Så mycket bättre” men Pär Wikstens medverkan i senaste säsongen förde åtminstone det goda med sig att det åter finns ett sug efter The Wannadies. Vilket 90-talets mesta swindieband firar med lång Sverigeturné i februari och en sprillans ny singel i dag. Lättflygande, sedvanligt snitspoppiga ”It’s you (it’s you it’s you)” är Wikstens hyllning till sin fru, sitt band och sin dotter och tänder förhoppningar om mer.
Monica Z på engelska
I början av 90-talet fick Monica Zetterlund en ny vår som artist med succéalbumen ”Varsamt” och ”Topaz”. Även engelska versioner spelades in för en internationell lansering men tejperna glömdes bort i arkiven. Nu har producenten Peter R Ericson valt ut nio av de spåren som i dag släpps på albumet ”Here’s to life – Monica Z at Atlantis and Polar Studios”. Alla som någon gång har hört Monica Zetterlund sjunga vet att det är värt att lyssna.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik