Det gör fysiskt ont att lyssna på Foo Fighters

Sofia Bergström

helskärm

ALBUM Foo Fighters elfte album är en uppslitande upplevelse.

”But here we are” föddes ur sorg, smärta och saknad och låter därefter.

Foo Fighters
But here we are
RCA/Sony

helskärm

ROCK Efter Kurt Cobains självmord 1994 blev musiken ett sätt för Dave Grohl att bearbeta sorgen efter sin vän och bandkamrat i Nirvana. Materialet som han lekte runt med gav så småningom upphov till projektet Foo Fighters och debutskivan med samma namn.

Tyvärr har historien en tendens att upprepa sig.

Det var i mars förra året som Foo Fighters trummis Taylor Hawkins hittades död på ett hotellrum i Bogota i Colombia, där den amerikanska rockgruppen var på turné. Bara några månader senare avled sångarens mamma Virginia Grohl.

För att hantera dessa två stora förluster tog Grohl ännu en gång låtskrivandet till hjälp.

”But here we are” är en innerlig och intensiv resa genom sorgens alla faser. Från förlamande chock (“Rescued”) till bitterljuv acceptans (“Rest”), via ilska (“Nothing at all”) och förnekelse (”The glass”). Albumet innehåller också uppslitande uppmaningar om att älska med hela hjärtat, innan det är för sent.

Titelspåret är ett av flera exempel på när i synnerhet Grohl bär känslorna utanpå kroppen. Det hörs både i sången och trumspelet, som han på hela den här skivan tar hand om själv. Med en närmast djurisk intensitet påminner han oss om hur man inte kan ta någon eller något för givet. Det låter som att både stämband och trumskinn när som helst kommer att spricka.

Lika laddad är ”Nothing at all”, som börjar i polerat poprockterritorium men slutar i smutsigt grungevatten med explosiva ekon av Nirvana.

“Show me how” är i stället en ljuvligt lågmäld och varm duett med 17-åriga dottern Violet Grohl om att tillsammans hitta vägen framåt. Deras röster bär varandra genom hjärtskärande harmonier i ett drömskt poplandskap.

“The teacher”, gissningsvis döpt efter Virginia Grohl som arbetade som lärare under sitt yrkesverksamma liv, är ett lika oemotståndligt som omtumlande tiominutersepos om hur man aldrig lär sig att ta farväl.

Kontrasten är således stor mot det opersonliga partyalbumet ”Medicine at midnight”. ”But here we are” bär mer likheter med skivor som ”The colour and the shape” och ”One by one”, som skrevs i kölvattnet av olika kriser och konflikter.

Finalen ”Rest” inleds och avslutas av Grohl ensam med en akustisk gitarr.

“In the warm Virginia sun, there I will meet you”, viskar han vemodigt. Det blir hans sista farväl till Hawkins och mamma Virginia på skivan.

Vid det laget har mina ögon varit tårfyllda i 48 minuter.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik