Lucifer gör snuskigt stilsäker rock

Publicerad 2024-01-26

På ”Lucifer V” skapar Lucifer snygg och stämningsfull rock där döden ofta flåsar en i nacken.

ALBUM Lucifers fascination för det förbjudna fortsätter att förföra och beröra.

På sorgtyngda ”Lucifer V” överträffar det svenska rockbandet sig själva.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Lucifer
Lucifer V
Nuclear Blast/Warner


HÅRD ROCK Under den viktorianska eran i Storbritannien återspeglades människors fascination för döden i kultur, underhållning, läkekonst och vardagsliv. Döda barn fotograferades, de som hade råd lät avgjuta dödsmasker till minne av sina nära och kära, folk flockades till avrättningar och mordplatser, och kyrkogårdar var givna platser för reflektion.

Johanna Platow Andersson, som växte upp i dåvarande Östberlin och gärna hängde på kyrkogårdar, för den morbida traditionen vidare. För henne har döden, ockultism och den andra sidan alltid varit självklara teman i musikskapandet.

Så även i Lucifer, som hon grundade i Berlin 2014 och som tre år senare förstärktes av Nicke Andersson på trummor (i dag är de gifta).

På ”Lucifer V” är sångerskans fascination för det tabubelagda starkare än någonsin. Döden går som en blodröd tråd genom skivan. Flera låtar utspelar sig rent av på en kyrkogård, vilket skivomslaget och titlar som ”At the mortuary” och “Slow dance in a crypt” hintar om.

I ”A slow dance in a crypt” dansar huvudpersonen med sin älskades döda kropp. Den vackert vemodiga låten handlar om sorgen över att vara den som lämnats kvar och att längta efter en återförening i den eviga sömnen.

I heavy metal-hymnen tillika relationsdramat ”A coffin has no silver lining” får textrader som “You’re digging a hole so deep/Not just for you, but also for me” benen att fälla ihop sig som en fällkniv.

Avslutande ”Nothing left to lose but my life” är ett sårigt men stämningsfullt nummer om att inte längre ha något att leva för.

Den gotiska romantiken som genomsyrar skivans sorgtyngda texter får mig gång på gång att tänka på Andersson som en pånyttfödd Emily Brontë eller Mary Shelley.

Musiken är minst lika dynamisk och dramatisk. I vanlig ordning frambesvärjs 70-talsdoftande hård rock som skickligt doppar tårna i tidig doom och heavy metal.

Stilsäkerheten och den samlade kompetensen brukar ofta lyftas fram som Lucifers stora styrka. Men skönheten och styrkan i Johanna Platow Anderssons sångröst kan inte nog understrykas.

I ”The dead don’t speak”, vars refräng ekar av Ghost, sjunger hon som en oövervinnlig siren som förför och dödar sjömän.

Så även i öppningslåten ”Fallen angel”. Redan där har jag fångats in.
BÄSTA SPÅR: ”Nothing left to lose but my life”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik