James Blake låter förälskelsen flöda

Publicerad 2019-01-18

James Blake på Popaganda 2015, då fortfarande under sin vemodiga luggperiod.

ALBUM Att skriva om lycklig kärlek är en långt större utmaning är att låta tårarna falla på pianotangenterna.

James Blake bemästrar nu båda uttrycken.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
James Blake
Assume form
Polydor/Universal


POP Han sitter lätt tillbakalutad, händerna kupade över huvudet. Håret stramas tillbaka och lämnar plats för en tidigare oexponerad panna. Jag anar en brytpunkt på omslaget till James Blakes fjärde album.

Det kommer att finnas ett före och efter hans snudd på filosofiskt vemodiga lugg. För 30-åringen från London ser ju, om inte glad, så åtminstone nöjd ut.

Och mycket riktigt: James Blake har blivit kär. I den brittiska skådespelaren och modellen Jameela Jamil. Nya albumet ”Assume form” kretsar kring det lyckliga parets liv i Los Angeles. Där Blake tidigare gått hukad i engelskt regn promenerar han nu barfota i en park.

”I want to be reachable”, sjunger han i det öppnande titelspåret och det låter lika mycket som en programförklaring som en rad riktad till hans älskade.

”Assume form” är en liten odyssé i kärlek. Och, faktiskt, ett slags popalbum. Åtminstone pop i en bredare betydelse. James Blake har aldrig varit artisten som gjort det enkelt för sig. Vare sig det handlat om melodier, låtstrukturer eller beats. Han verkar ha en alldeles egen musikalisk världskarta, där det alltid går ett direktflyg mellan Joni Mitchell och Radiohead.

Musiken på ”Assume form” låter som en honeymoon på en strandresort. När Travis Scott rappar mjukt i den Metro Boomin-producerade ”Mile high” ser man ett kärlekspar som simmar under vattnet och sträcker sig lekfullt efter varandra. Ett korallrev omger dem. Allt är bomull, allt är enkelt.

”Into the red” är ödmjuk kammarmusik, fast förankrad i 2019. ”Can’t believe the way we flow” låter som en modern version av The Beach Boys ”God only knows”, kanske pophistoriens allra finaste låt om kärlek. Men ingen annanstans ringar Blake in förälskelsens snudd på sinnessjuka tillstånd som i söta croonervisan ”I’ll come too”. Det är lika njutbart som märkligt att höra ex-dysterkvisten så här lycklig.

”Are you going to New York?/I’m going there, why don’t I come with you?/Oh, you’ve changed to LA?/I could go there too.”

Han kan sjunga sådana banaliteter för att han inte bryr sig. För att han inte känner att han har någonting att förlora. Han är kär.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik