Slipknot sparkade upp dörren till en ny värld
KRÖNIKA Den här månaden är det 20 år sedan Slipknot släppte ”Vol 3: (The subliminal verses)”. En skiva som för mig sparkade upp dörren till en helt ny musikalisk värld – och ett nytt kapitel i livet.
Jag minns det som i går.
Jag satt framför tv:n med MTV på hög volym, beväpnad med anteckningsblock och penna för att skriva ner alla låtar som jag gillade och ville köpa på cd-singel.
Plötsligt hör jag ett kittlande intro som får mig att stanna upp.
En man viskar ”I push my fingers into my eyes” över en diskret elgitarr och en försiktigt plinkande keyboard. Innan jag vet ordet av briserar låten i ett argsint kaos med explosiva trummor och gitarrer som låter som trimmade motorsågar.
Jag sitter som förstenad medan musikvideon till Slipknots ”Duality” susar förbi framför mina tekoppsstora ögon. Förutom skrämmande ansiktsmasker innehåller musikvideon något annat som mitt tolvåriga jag är livrädd för – tonårskillar i grupp.
Musiken låter inte som något annat jag tidigare har hört. Och jag hungrar efter mer.
Så fort albumet ”Vol 3: (The subliminal verses)” släpps lägger jag vantarna på ett cd-exemplar och spelar skivan om och om igen. Jag gråter hejdlöst till balladen ”Circle”. Vrålar ”I am the damaged one” tills rösten blir hes. Försätts som i trans av Joey Jordisons marscherande trummor.
Mina föräldrar hade redan introducerat mig till hårdrock. Som barn spelade jag nästan sönder pappas exemplar av Europes ”Wings of tomorrow”. Hemma hos mamma storstädade vi till Rammsteins ”Mutter” på högsta volym. Och bara några år tidigare hade jag för vana att smyglyssna på Helloweens ”The dark ride” på min bärbara cd-spelare efter läggdags.
Men det här var något helt annat. Det här var något som jag upptäckte på egen hand, utan mina föräldrars påverkan.
Jag hade själv sparkat upp dörren till en helt ny musikalisk värld – och ett nytt kapitel i livet.
Jag skulle snart fylla 13 år och hade halkat långt ner i skolans hierarki. Med upptäckten av Slipknot kom modet och styrkan att bejaka utanförskapet. På högstadiet, när glåporden kastades efter mig i skolkorridorerna, var bandets misantropiska musik en osynlig rustning. Limmet som höll ihop min trasiga tonårssjäl.
20 år senare har Iowa-bandet en liknande effekt. Euforin rusar genom kroppen så fort jag hör minsta lilla Slipknot-stycke.
Hjärnforskare beskriver fenomenet som ”neural nostalgia”. Musiken som vi fastnar för i tonåren, när våra hjärnor utvecklas och vi slår oss fria från våra föräldrar i sökandet efter en egen identitet, etsar sig fast i minnet och fortsätter att ge upphov till starka känslor.
Jag kallar det magi.
4 x tips: festivalfeeling och musik för själen
Festivalsommaren närmar sig
I år är det nog rekord i mindre festivaler med spännande program. Muskelrock i Blädinge, Malmö Massacre i Malmö, Metal Theatre i Kalmar, Bulgasal Metal Fest i Västerås och NoExcuse i Sätila, för att nämna några. Den sistnämnda festivalen gör något så ovanligt som att enbart satsa på akter som frontas av kvinnliga musiker. Bara det motiverar ett biljettköp. Sweden Rock Festival kan slänga sig i väggen.
Ett yogapass för själen
Polska Sunnata lider av musikalisk klaustrofobi. Kvartetten skulle aldrig begränsa sig till enbart en genre utan tänjer ständigt på gränserna till sitt musikaliska universum. På femte albumet ”Chasing shadows”, som släpps i dag, tar de med lyssnaren på ännu en hypnotisk resa genom doom, sludge, stoner, grunge och post-metal. Skivan är ett själsligt yogapass som gör ditt sinne starkare och mer flexibelt.
Nervpirrande dödsmetall
Nästa fredag släpper det amerikanska dödsmetallbandet Gatecreeper ”Dark superstitions”. Albumet spelades in i Salem, Massachusetts och har till stor del inspirerats av sägner och vidskepelser kopplade till den mytomspunna bergskedjan Superstition Mountains i Arizona. Skivan låter därefter. En kusligt kittlande atmosfär svävar över de tio spåren som emellanåt ekar av stämningsfull doom, gothrock och postpunk.
Hardcore väl värd all hajp
På fjolårets ”Only constant” satte Gel den internationella hardcorescenen i brand – med all rätt. I augusti släpper New Jersey-kvintetten ep:n ”Persona” och redan nu kan du avnjuta första smakprovet ”Mirage”, ett hatiskt stycke hardcore om att bryta sig fri från en destruktiv situation. Sami Kaiser sjunger ännu en gång som om hon vore headhuntad direkt från Hades. Det är ursinnigt – och utsökt.
LYSSNA PÅ SOFIA BERGSTRÖMS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik