Way Out West har blivit en trygg hemkomst
WAY OUT WEST Festivalen i Slottsskogen känns alltmer som en trygg hemkomst. Torsdagen bjöd på en glaskrossande 070 Shake, en okonstlad Seinabo Sey och en Tove Lo uppsnärjd i det blå.
GÖTEBORG. Det är en känsla av hemkomst att i arton grader och uppsprickande sol promenera in i Slottsskogen för femtonde upplagan av Way Out West. Festivalen har gått från en plats dit landets mest nyfikna musikälskare kom en gång om året till konsertsommarens pålitliga post-semester-återträff. Stockholm har fått sin egen lagom sofistikerade och naturvinsdränkta festival genom Rosendal Garden Party, men som trygg institution står sig Way Out West ohotad.
Slottsskogen är dessutom fortfarande en plats för ny och livsbejakande musik. Det är sen eftermiddag när 070 Shake äntrar Linné-tältet med ett glas rött i handen. Hon tar en klunk och kastar sedan glaset över axeln. Det går i tusen bitar. En utstuderad gest som fångar konsertens känsla perfekt.
Vissa artister kommer med en inneboende och omedelbar karisma. Från det att den unga rapsångerskan från New Jersey gör entré, oansenligt klädd i jeans och skjorta, är hon lika mänsklig som magnetisk.
Hon inleder med ”Violent crimes” från Kanye Wests ”Ye”, albumet där hon först lät tala om sig. Texterna kretsar kring svartsjuka, otrohet och svärta. 070 Shake får det snart till brädden fyllda tältet att sjunga med i underbart dissonanta balladen ”Guilty conscience” och självskaderomantiska West-samarbetet ”Ghost town”. Festivalen kunde inte ha fått en bättre start.
Det finns en förväntan på dagens artister att uppfinna det estetiska och konceptuella hjulet på nytt. Därför är det alltid renande att se Seinabo Sey på scen. Alla specialeffekter och fyrverkerier bor i hennes gudabenådade stämband.
Sedan jag såg henne stänga sista upplagan av festivalen Popaganda för ett år sedan har hon tagit ett modigt konstnärligt steg med senaste albumet ”The one after me”, där de souliga beatsen kryddades med nyckelharpa och vevlira. I kväll varvar hon mer intrikata nummer från det, som ”42”, med uppsluppna favoriter som ”Good in you”.
Ordet pondus dyker upp i versaler när Seinabo lindar Slottsskogen runt lillfingret med okonstlad charm. En ganska underbar tolkning av Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten” får accentuera ekarnas klorofyll i kvällssolen. Mellan låtarna presenterar huvudpersonen bara ödmjukt bandmedlem för bandmedlem – till och med monitorteknikern Cissi får en shoutout. Sey utstrålar gränslös tacksamhet när publiken avslutningsvis bildar unison kör i genombrottshiten ”Younger”.
Tove Lo, en annan tongivande del av svensk musikexport, har ett helt annat temperament. Hennes popmusik utspelar sig ständigt uppe bland molnen som utgör scenens rekvisita. Däruppe är allt möjligt. Till exempel att sampla Hot Butters instrumentala synthit ”Popcorn” från 1972, som hon gör i låten ”2 die for”.
Ebba Tove Elsa Nilsson från Djursholm är sedan länge svensk hovleverantör av hedonistisk hitpop, någonting vi påminns om ikväll. ”Cool girl” och ”Talking body” är bara två exempel på oklanderligt pophantverk.
Tove Lo berättar att hon har gift sig och skrivit en låt om det: ”Suburbia”. Hon spelar purfärska singeln ”Elevator eyes” som handlar om ”sommarsex som inte leder någonstans”. Hennes discoinfluerade pop är del av en stolt, svensk tradition i rakt nedstigande led från Abba och Robyn.
På scen är Tove Lo rutinerad popstjärna av internationellt snitt. I slutet av konserten bjuder hon in Veronica Maggio för duetten ”Jag kommer” till rusig festivalyra. Och precis lagom till att solnedgången färgar molnen över Slottsskogen rosa fyrar hon av sin bästa låt ”Habits (stay high)”.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik