Blur bländar med vänskap och värme
Publicerad 2023-08-12
WAY OUT WEST Medlemmarna i Blur håller sig nära varandra på den stora scenen. Ler och klappar om varandra.
Värmen, tillsammans med en perfekt kurerad teblandning av pop, ger en ljuvlig konsert.
Blur
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Festivalens hittills största. Längd: En timme och 40 minuter. Bäst: ”Beetlebum”, ”Trimm trabb”, ”Coffee and TV”, ”Parklife”, ”To the end”, ”Barbaric”, ”This is a low”, ”Tender”. Sämst: Det inledande festivalljudet spolierar ”The ballad” en smula.
GÖTEBORG. I en intervju med brittiska The Times berättar Alex James att han oftare hör av Downing Street eller Buckingham Palace än kollegorna Damon Albarn och Graham Coxon. Blur-basisten skickar ost varje jul, meddelanden på födelsedagar. Vad får han för det? Ingenting.
Men när det var dags för Damon Albarn att spela in sångerna om en uppslitande separation, det som blev den bedårande ”The ballad of Darren”, var det till de gamla vännerna som han vände sig. Där andra band återförenas för pengar verkar det i Blurs fall nästan alltid handla om någon form av helande process.
Fem minuter före utsatt speltid gör London-kvartetten charmant entré till Tony Hatchs ”Crossroads theme”, temat till den brittiska såpoperan med samma namn. Mottagandet skvallrar om att det inte bara är jag som tycker att det här är en speciell kväll. Damon Albarn fyrar av ett tandläkartrotsande leende och gör en segergest, som har han redan vunnit slaget om Slottsskogen. Vilket också är sant. Graham Coxon behöver bara slå de första slagen över strängarna i ”Beetlebum”, en historia om heroin som Noel Gallagher kallat den bästa britpop-låten någonsin, för att mötas av jubel.
Det är rörande att se dem samlade igen. Vänskapen mellan medlemmarna lyser igenom. De håller sig nära varandra på den stora scenen. Ler och klappar om varandra.
Blur är i mångt och mycket det perfekta bandet. I ledig blå kostym är Albarn en lika slipad som spontan frontman. Coxon en älskvärt introvert gitarrist med stor integritet. James den ultimata britpop-sprätten med cigg i mungipan. Trumslagaren Dave Rowntree håller den karismatiska trion i skinnet.
Ungefär hundra låtar har repats till den här turnén. Setlistan har sedan kurerats av extern part. Någon hade en bra dag på jobbet – en så perfekt teblandning av nåt nytt, nåt gammalt, nåt smalt. Att Blur ger oss post-britpop-bluesen ”Trimm trabb” från albumet ”13” är en liten sensation, åtminstone i mitt anteckningsblock. Att de följer upp denna med ”Villa Rosie”, en liten stökig sak om en fiktiv pub, likaså. Och finns det egentligen en trevligare popsång än ”Coffee and TV”?
Blur anno 2023 är någonting för finsmakarna snarare än de som står och väntar på ett enda stort ”wo-ho!” (även om också detta kommer). Bandet har väldigt lite – för att inte säga ingenting – med nostalgi att göra. Nya ”Barbaric” och ”The narcissist” är där uppe med diskografins finaste stunder.
Albarn & Co tar sig också an klassikerna med distanserad kärlek. Liksom rufsar om ”Tracy Jacks” i håret. De har till och med försonats med smått parodiska britpop-kapitlet ”Country house”, som i slutet av 90-talet stod dem upp i halsen och skulle mynna ut i missbruk och splittring. I ”Girls and boys” kan Albarn kosta på sig att dyka upp i en replika av den träningsoverallsjacka som han bar när det begav sig, återskapad av italienska klädmärket Fila.
”Tender”, den finaste gospel som kommit ur Colchester, vill aldrig riktigt ta slut. Precis som den fortsatte rulla i Londons tunnelbana efter två utsålda Wembley-konserter fortsätter den att eka över Slottsskogen.
Mitt i kosmiska avslutningen ”The Universal” kommer bandet av sig. ”Det var definitivt inte mitt fel”, säger Damon. Graham svarar med ett gapskratt. Scenen är talande för en konsert som känns som att bli inbjuden till Blurs egen replokal, studio, farm. Jag kan inte tänka mig en vackrare plats att vara på.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik