Oförutsägbarhet som inte kan kännas mer levande
Publicerad 2024-03-20
Dragon’s Dogma 2 är inte ett rollspel.
Det är ett allt-spelar-roll-spel.
Är du bara lagd åt rätt håll kommer det lätt belöna/beröva dig 300 timmar.
Dragon’s Dogma 2
Från 18 år
Pris: Från ca 599 kr
Format: PC, PS5 och Xbox Series S/X
Utvecklare: Capcom
Utgivare: Capcom
Jag hade inte spelat föregångaren från 2012. Men lovorden hade inte gått mig förbi.
När den legendariske regissören Hideaki Itsuno, hjärnan bakom denna titel och typ alla ”Devil may cry”-spel”, också sa att GTA varit en stor inspiration för denna gigantiska uppföljare blev suget inte direkt mindre.
Och spelet hinner knappt börja innan man tappar hakan.
Ett enormt äventyr
Karaktärsskaparen är den sjukaste jag varit med om. Alternativen tar bara inte slut då i princip allt människo- och kattdjursväg går att justera (psst, det går att ladda ner karaktärsskaparen redan nu, så sparar du några timmar vid release).
Sen rullar äventyret igång längs en hyfsat originell storyline. Den är lagom fängslande och uppseendeväckande.
Du är en hjälte (arisen), utvald av en självaste drake, som inte får din rättmätliga roll i kungariket på grund av några svinaktiga lögnare till opportunister. Något i den stilen. Jag menar, det ska ärligt sägas att jag efter över 30 timmars aktiv speltid inte ens är nära någon form av upplösning.
Vad jag däremot är, det är övertygad om att det ska investeras många, långa fler dygn i denna oförutsägbara värld. Den slutar bara inte locka mig.
Låt mig ge två exempel:
Episka fighter
Ihop med mina följeslagare (pawns) väljer jag att utforska en av alla miljarder grottor som vi snubblar över bakom ett vattenfall. Efter att till slut ha behövt fly en alldeles för svår spökboss förlorar vi samtidigt kontakten med dem vi egentligen skulle eskortera till huvudstaden. Vi hittar dem aldrig igen utan snubblar istället bort oss i en fem timmars lång egen utforskning, innan vi hittar någon form av civilisation och sidouppdrag igen.
En annan gång slåss vi mot en stor grip. Jag har precis sadlat om till en tvåhandssvärdssvingande warrior och lagt trollstaven åt sidan. Det blir en episk fight som slutar med att denna best, med enerverande lite liv kvar, flyger iväg med mig på ryggen och kastar av på en klippkant långt ute i ingenstans.
Alla pawns är döda, nästan alla hjälpmedel slösade – och då flyger fågeljäveln bara iväg och lämnar mig bokstavligen talat hjälplös och tomhänt.
I ett sånt läge vill man normalt ge upp. Men inte i detta spel. Den där oförutsägbarheten är så förbannat beroendeframkallande.
Så det är bara att använda en av de enormt sällsynta teleportfunktionerna (kan man snabbspola en resa är spelet inte rillräckligt roligt, menar Itsuno), rekrytera ihop en ny grupp, fylla på kappsäcken, svira ihop en ny taktik och ge sig ut i vildmarken igen.
Allt kan hända
Visst, ibland tröttnar jag på att dessa pawns saknar förmågan att hålla käft. Jag behöver inte höra käbbel om varenda stege och skattkista som finns att finna.
Inte lika ofta, men än mer påtagligt, kan vissa huvuduppdrag landa i linjärt och rätt intetsägande tidsslöseri.
Men mest hela tiden njuter jag.
Dragon’s Dogma 2 är ett spel som – inte minst i striderna – känns levande. Det är en modig, frisk fläkt för alla RPG-älskare. För en gångs skull är inte reflexerna viktigast, utan det är action som vilar på strategiska beslut.
Fast framför allt lämnas jag med känslan att jag bestämmer allt – ändå kan vad som vad som helst hända.
Är inte det definitionen av ett äventyr?