Ett djävulskt troget och imponerande Diablo IV – för oss ”töntar”
Publicerad 2023-06-02
Det är en maktdemonstration utan någon revolution.
Med rejäl livslängd och riktigt höga toppar.
Men nog måste man vara lite töntigt lagd för att njuta fullt ut.
Diablo IV
Från 18 år
Pris: Från ca 699 kr
Format: PC, Xbox Series, Xbox One, PS4 och PS5
Utvecklare: Blizzard Entertainment
Utgivare: Blizzard Entertainment
Det är en stark fyra. Både själva spelet och i sin tur betyget.
Mycket känns igen från förr och spelkänslan är brutalt underhållande.
Fast man behöver nog vara en viss typ av spelare för att tycka det.
Fokus på end game
För en så kallad ”hardcore”-gamer, särskilt för Blizzard-fantaster, lär Diablo 4 vara så gott som spot on.
Som sagt skiljer det sig relativt lite mekaniken från tidigare titlar i spelserien. Sen är framför allt ”end game” – alltså när själva huvudstoryn är avslutad – något som det lagts extra krut på. Både PVP (player versus player) och alla dungeons bör ge en riktigt lång livslängd. För de som vill gå den vägen alltså.
För mer ”casual gamers” som letar efter ett underhållande rollspel på egen hand kan jag se att Diablo 4 kan landa lite mittemellan.
Ljudbilden är mästerlig
Jag ska erkänna att jag fortfarande är lite ”töntig” av mig. Jag går igång stenhårt på alla otroliga mellansekvenser i CGI och hoppas fortfarande att Blizzard någon gång ska göra en långfilm i detta format.
Ovanpå det njuter jag nästan oförskämt mycket av den brutala spelkänsla som det bjuds på. Spelet är snyggt som själve djävulen. Men framför allt är det en öronorgasm.
Demonvrål och grymtanden, svärd som klingar och AOE-magi som smattar, splashen från kroppsdelar som separeras... Mmmhm. Och vad är det för soundtrack!? Mästerligt, ta mig tusan.
Ondskefullt iskall
Sen störs jag inte direkt av att spelet kanske inte alltid utmanar särskilt mycket. Jag njuter av att vara den överlägsne hjälten som lägger horder av fiendelik på hög. Den sanna utmaningen hittas ändå i end game.
Successivt introduceras nya attacker och förmågor i lagom takt. Det blir vare sig grötigt eller tråkigt. Både för barbarian och sorcerer, de klasser jag på riktigt hunnit lira, var själva karaktärens resa mot större makt en synnerligen rolig sådan.
Med det sagt hade det inte skadat med aningen fler episka boss-fighter. De kan bli lite intetsägande ibland. Särskilt med tanke på den diaboliska inramning som spelet har.
Sen har storyn, trots en dödscool och ondskefullt iskall Lilith i fokus, mer att ge. Som så ofta nuförtiden i spelvärlden känns det som att mer substans och känsla kan hittas i sidouppdragen.
Tillfredsställande oövervinnerlig
Är man inte lagd åt hack ’n slash-hållet och är på jakt efter en mer djup rollspelsupplevelse finns det klart bättre alternativ där ute. Den här relativt ytliga ”jag står över allt”-slakten kittlar inte allas adrenalinkällor. Återigen krävs det kanske att man är lite fånigt förtjust i ”allt det coola” för att njuta fullt ut.
Men undertecknad är övertygad:
”Diablo 4" får mig att känna mig tillfredsställande oövervinnerlig.