Här träffar de Vilks – för ett hemligt möte

Uppdaterad 2021-10-03 | Publicerad 2015-03-30

”Vi ville se om det gick”

Här, i en husbil mitt i ingenstans, mötte Aftonbladets Åsa Linderborg konstnären Lars Vilks i en hemlig debatt, ordnad av Ung Pirat.

Utanför står en helikopter startklar. Svartklädda och tungt beväpnade poliser vaktar.

Notan betalade polisen – och skattebetalarna.

– Vi måste säga ja – det är ­yttrandefrihetens pris, säger Christer Nordström vid polisen i Uppsala.

Gömd inne i buskagen står en helikopter startklar.

Bakom hörnet på en röd lada syns plötsligt en svartklädd varelse med automatkarbin i händerna.

Han är inte ensam – strax ser vi minst tre till, på båda sidor om den lilla grusvägen vi färdas på.

Alla poliser, alla beväpnade till tänderna.

Snart tappar vi räkningen på hur många poliser vi ser – vi räknar ut att det måste vara minst 30.

Och det är bara de vi ser.

Vi inser att det förmodligen finns minst lika många till som vi inte ser.

Medan skymningen sänker sig över Uppsalaslätten den här kvällen ska strax intet ont anande ortsbor stoppas av polis och få sina bilar genomsökta.

Möte på parkeringen

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg hade ingen aning om vad som väntade när hon åkte till Uppsala i onsdags eftermiddag.

Hon visste att hon skulle delta i en debatt med konstnären Lars Vilks, tillsammans med aktivisten Peter Sunde, en av grundarna till The Pirate Bay, men inte var – eller hur.

– Jag tog för givet att det var en seriös, offentlig debatt, inför publik, annars hade jag inte deltagit, säger Åsa Linderborg, som själv skriver om det surrealistiska mötet på Aftonbladet Kultur.

Att mötet skulle hållas i en husbil, i utkanten av en åker och omges av en regi som hämtad ur en agentfilm, hade hon inte kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi.

Det enda Åsa Linderborg vet är att hon, enligt ett mejl hon fått samma dag, ska möta Ung Pirat och Peter Sunde på en plats i Uppsala klockan 17.

Men två timmar före mötet kommer kontraorder – ny mötesplats är en parkeringplats utanför ett köpcentrum.

På parkeringen står en husbil, som Ung Pirat lånat – under förevändning att de ska spela in en komisk film om husvagnsliv – och där får vi nya instruktioner av polisens insatsledning.

Via en annan parkering, där både vi och bilarna noga genomsöks av både bombhundar och civilklädda poliser, fortsätter färden mot okänt mål – någonstans utanför Uppsala.

Vid vägs ände

I en halvtimme snurrar vi runt på Uppsalaslätten, förbi bondgårdar och hagar och hus, innan vi svänger av på en liten avtagsväg.

Och till slut, vid vägs ände, är vi framme vid målet:

En ensam jaktstuga, precis i åkerkanten, med öppna fält framför oss – och skogen bakom oss.

Stora lampor, som drivs med hjälp av dieselaggregat, är uppriggade för att kunna lysa upp omgivningarna när det mörknar.

En stund senare sladdar en mörk bil in bredvid husbilen.

Dörrarna slås upp, men ut kommer inte Lars Vilks, utan två mörklädda män med automatvapen.

En av dem försvinner bakom husbilen – den andra hukar sig ner bakom en stenbumling och spanar ut över fälten.

Sedan är det äntligen dags.

Ännu en bil med tonade rutor svänger in och stannar.

Ut kommer en av Sveriges, ja, rent av en av världens mest hotade personer, en person som sedan terrordåden i Köpenhamn i februari behandlas som en "särskild händelse" av svensk polis: konstnären Lars Vilks, 68.

Ständigt bevakad

Han vinkar ut i luften – som en president – och med sin tjocka portfölj i ett stadigt grepp kliver han in i husbilen i sällskap med en av de poliser som ingår i hans livvaktsskydd.

Det är så här hans liv ser ut numera, ständigt omgiven av polis, ständigt på rull, ständigt på väg till en ny plats.

Av det liv han en gång levde, livet före rondellhundarna, finns inte längre mycket kvar – förutom konsten.

Förra veckan tömde polisen hans hus utanför Höganäs – där kan han inte bo längre.

– Jag är hemlös. Jag kan aldrig komma tillbaka till mitt hus, säger Lars Vilks.

En stund senare dricker han kaffe och diskuterar hot och yttrandefrihet, konst och islam med Aftonbladets Åsa Linderborg och Peter Sunde.

I princip säger Lars Vilks samma saker som han gjorde en vecka tidigare, på ett möte i Karlstad, anordnat av Utrikespolitiska föreningen vid Karlstads Universitet.

Det var hans första offentliga framträdande i Sverige sedan attentaten i Köpenhamn.

Redan innan dess, i början av mars, försökte Ung Pirat få till en debatt med Lars Vilks och Åsa Linderborg och några andra under mediedagarna i Göteborg.

Men det mötet fick flyttas och sedan ställas in, av säkerhetsskäl.

”Lite experimentlusta”

– Vi har försökt flera gånger, både i Göteborg och Stockholm, men varje gång fått flytta mötet eller ställa in, säger Elin Andersson, nybliven ordförande för Piratpartiets ungdomsförbund, Ung Pirat.

Den nya planen var att debatten i stället skulle hållas på Ung Pirats kontor i centrala Uppsala.

Men efter en inspektion förra måndagen dömde polisen ut lokalen.

– Den var inte bra ur säkerhetssynpunkt och läget skulle också innebära en ganska stor polisinsats och en större avstängning, säger Christer Nordström, presstalesman för Uppsalapolisen.

Det var då Ung Pirat kom på idén:

Att hyra en husbil och köra ut den på en åker någonstans.

– Vi fick lite experimentlusta, säger Elin Andersson, ordförande för Ung Pirat.

– Vi ville se: Går det? Är vi tillräckligt legitima för att ordna en sådan här grej?

Nej till livesändning

Och Uppsalapolisen – som den här gången inte hade några invändningar ur säkerhetssynpunkt – sa ja.

Eller rättare sagt: Hade inget skäl att säga nej.

Förutom att debatten, av säkerhetsskäl, inte fick sändas live på nätet.

– Vi är tvungna att säga ja, säger Christer Nordström.

– Vi behandlar alla ansökningar lika, utan åtskillnad. Det vore tjänstefel annars. Vår uppgift är att bedöma och se till att säkerheten kan garanteras och hjälpa till med alternativ som kan fungera om det behövs.

– Yttrandefriheten är en av de grundläggande rättigheterna som vi har i vårt land. Ibland kräver insatserna stora personella resurser och kostnaderna blir höga. Det är alltid en svår avvägning för polisen att hantera, men yttrandefriheten är värd att försvara och vi måste stå upp för de rättigheterna.

– Priset är att andra viktiga insatser får vila.

Ingen övertid

Den som fattade beslutet om insatserna kring mötet i husbilen var Andrew Tomkinson, regional kommenderingschef för särskilda händelser efter terrordåden i Köpenhamn den 14-15 februari.

Hur många poliser som krävdes eller vad hela kalaset kostade varken vill eller kan han avslöja.

– Vi hade ju några dagar på oss och kunde stuva om i planeringen av arbetstid och dessutom låna personal från Västmanland, som ingår i vår region, säger han.

– Så vitt jag vet kostade det ingen övertid, men kostnaden finns ju där, vi betalar ju lön till våra anställda. Det kostade inte mer, men annan verksamhet kunde inte utföras på samma tid.

Att Ung Pirat inte hade några högre syften med mötet än att se om det gick att ordna är inget polisen kan eller får ha några synpunkter på.

– Det vore märkligt om vi som polismyndighet skulle ha den makten, säger Andrew Tomkinson.

– Vi tittar bara på hotbilden – hade Lars Vilks velat besöka en hantverksförening hade vi agerat på precis samma sätt.