Edgar flydde Guatemala: Jag trodde aldrig jag skulle hamna här

avÅsa Welander

Óscar och Vanessa såg de långa kölistorna för att söka asyl i gränsstaden Matamoros och var rädda att pressas på pengar av den organiserade brottsligheten.

Därför valde de att korsa den livsfarliga floden som tog Óscars och dotterns liv.

Ana och Edgar hade kunnat ta samma beslut, men avråddes i sista stund.

– Vår enda tanke var att slänga oss i vattnet och korsa till andra sidan. Vi räknade inte med vad som kunde hända och min man sa: ”Floden ser liten ut, ska vi försöka?” förklarar Ana, 32.

De satte sig vid flodkanten och väntade, med tanken att gränspolisen skulle plocka upp och hjälpa dem väl på andra sidan. De hade förstått att väntetiden för att passera via gränskontrollen kunde vara flera månader och utan pengar kände de sig stressade att ta sig över så snabbt som möjligt via floden, precis som Óscar Martínez Ramírez och hans familj gjorde för en vecka sedan, vars konsekvenser hamnade på bild och spreds över världen.

– Vi var kanske 100 meter från samma ställe, för att försöka korsa floden precis som dem. Jag hade samma idé som han, att knyta fast min dotter med skjortan på ryggen och passera, berättar Edgar, 29. 

1 av 5 | Foto: ÅSA WELANDER
Prästen Francisco Gallardo Lopez, vars kyrka driver migranthärbärget Casa del migrante i Matamoros.

Det var för ungefär en månad sedan, när han och Ana precis kommit till Matmoros från Guatemela tillsammans med döttrarna Angy, 11, och Ashly, 4. De vill inte att vi publicerar deras efternamn.

”Vad som helst han hända”

Men när familjen befann sig vid floden Río Grande, som separerar Tamaulipas i Mexiko från Texas, USA, kom en grupp från den mexikanska migrationsmyndigheten och övertalade dem att låta bli.

– Ibland gör förtvivlan en blind och alternativet är att slänga sig i så fort som möjligt, på grund av rädslan för den här farliga staden, att vad som helst kan hända, förklarar Edgar.

Vanessa Ávalos och Óscar Martínez Ramírez hade redan tillbringat två månader i Mexiko när de kom till hit.

– Att komma till Matamoros och verkligheten i hela Tamaulipas… alla vet att det är en verklighet full av våld, säger prästen Francisco Gallardo López.

Genom härbärget som hans kyrka driver har han följt och stöttat Ávalos efter olyckan när hon förlorade sin man och dotter. Hon har berättat för Gallardo López om hur de långa köerna gjorde att de valde att korsa floden. Men det var inte den enda anledningen. 

– Något som både hon och andra berättat om är ryktena om att de ofta tvingas betala pengar för att vara på bron.

Organiserad brottslighet

Överallt i Matamoros finns människor som observerar vem som kommer och går och rapporterar det uppåt. Den lokala polisen existerar inte längre och migranter har länge varit en viktig affär för den organiserade brottsligheten.

– Människor är rädda för att befinna sig här i norr och på de här platserna, förklarar Gallardo López.

Larmet kom strax efter klockan fyra i söndags eftermiddag.

– Vi sökte fram till midnatt för att försöka hitta dem i floden, men det var omöjligt, berättar Humberto Salazar, chef på Räddningstjänsten i Matamoros.

I måndags återupptogs sökandet och efter knappt en och en halv timme hittade de kropparna ungefär 800 meter från platsen där familjen försökt korsa Río Grande. Knappt tvååriga Angie Valeria på ryggen innanför sin pappas t-shirt. Armen runt hans hals.

– Trots alla år jag har arbetat här är det något som stannar kvar i hjärtat. Det etsar sig fast i hjärnan och är svårt att bära med sig, säger Salazar.

Han har aldrig sett något liknande fall. Andra drunkningsolyckor när migranter har försökt korsa floden och sedan hittats livlösa har skett längre västerut, men inte här i Matamoros.

Trots farorna tror han att familjer kommer att fortsätta försöka korsa floden, eftersom det kan verka enklare än att vänta på ett asylbeslut och eftersom pressen att ta sig till målet är ofta större än rädslan.

– På kort sikt tror jag inte att strömmen med migranter kommer att stanna av. Jag tror snarare att den kommer att öka och den här typen av situation kommer att bli vanligare.

”Hade samma dröm som vi”

Efter olyckan kom Vanessa och en kusin som reste tillsammans med paret till härbärget Casa del Migrante där de erbjöds psykologsamtal och stöttning innan all administration var klar och salvadoranska myndigheter i torsdags förde kropparna till Monterrey för att slutligen transportera dem hem till El Salvador. 

– Hon hade samma dröm som vi, den amerikanska drömmen som hennes man hade och som hon delade med honom. Precis som vi ville de skapa ett bättre liv och bättre möjligheter både för sin dotter och familjen som de lämnade kvar i El Salvador, förklarar Ana.

På härbärget träffades paret från Guatemala och Vanessa Ávalos efter att det fruktansvärda hade hänt. Ana berättar hur hon flera gånger försökte trösta Vanessa.

– Hon grät hela nätterna och jag sa till henne ”Gud kommer att ge dig den styrka som du behöver.” Jag pratade med henne i timmar, mitt i smärtan och tårarna.

1 av 4 | Foto: ÅSA WELANDER
Ana, 32, och Edgar, 29, bestämde sig för att lämna Guatemala för att kunna ge döttrarna Angy, 11, och Ashly, 4, en bättre framtid och säkrare tillvaro. Nu har de väntat i en månad vid Mexikos norra gräns, på att få en tid för att kunna ansöka om asyl i USA.

Tankarna på att de själv kunde ha råkat ut för samma öde är smärtsamt närvarande. Varje dag går de nu i stället till bron för att se vilka som står näst på tur för att lämna in sin asylansökan. Deras fyra nummer kommer efter de drygt 1880 andra som skrivit upp sig på listan innan dem. Men de är fast övertygade om att ha tålamod. De befinner sig trots allt här, samtidigt som Ávalos har fått resa tillbaka till El Salvador tillsammans med sina närmaste i två kistor.

– Hon berättade sin historia och det är samma som vår. Vi lämnade våra hem, inte för att använda våra barn som sköld utan vi tog med dem för att skydda dem och ge en bättre framtid till våra döttrar, så att de kan växa upp på en säker plats, säger Edgar. 

Strax intill sitter hans äldsta dotter Angy. Hon är tystlåten och det märks att resan har satt djupa spår. Hon ville inte lämna hemmet i Guatemala.

Pressades att råna

Det hade heller aldrig varit ett alternativ för Ana och Edgar. När migrantkaravanerna från Honduras passerade i höstas försökte de hjälpa dem med mat och vatten. Men sedan hände något. Edgar pressades att hjälpa till vid ett rån på företaget där han arbetade som vakt, men sa nej.

– Då kom de hem till oss när han var på jobbet; hotade oss och sa att vi måste lyda och att jag måste prata med min man så att han skulle hjälpa dem. Hoten tvingade oss till beslutet att resa, berättar Ana.

Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Floden Rio Grande har tagit många migranters liv.

Det var inget lätt beslut, men de såg ingen annan utväg. Hoten var allt annat än abstrakta i en vardag fylld av våld. Såväl Edgars pappa som syster hade mördats det senaste året och de ville inte riskera att stå näst på tur.

– Vi bestämde oss för att lämna landet och riskera livet för att söka en säkrare tillvaro för våra döttrar. För i vårt land när någonting händer låter myndigheterna det ske utan att göra någonting, fortsätter Ana.

Francisco Gallardo López är van vid död, inte bara som präst utifrån begravningar. Han berättar att katolska kyrkan har stöttat migranter i regionen i 35 år och att döden alltid har varit närvarande: Genom våldet migranter utsätts för, de som dör av hetta och uttorkning i öknen eller när de försöker korsa Río Grande.

– Jag tror att det som hände Óscar och Angie är ett exempel på något som händer jättemånga människor. De kommer för att söka ett bättre liv, de kommer på grund av våldet i hemländerna, i brist på möjligheter, på grund av den ekonomiska situationen och gängen som finns överallt i Centralamerika.

”Jag föredrar att dö längs vägen”

Han sammanfattar det som ofta är förklaringen till att människor väljer att utsätta sig för alla de risker det innebär att resa norrut.

– Man kommer till en punkt där migranten säger: ”Jag föredrar att dö längs vägen istället för att stanna och dö här, där jag inte har några möjligheter.”

Edgar har själv frågat sig hur folk kan välja att ta risken att lämna allt samtidigt som vägen norrut är fylld av faror. Men nu vet han. 

– När jag var i Guatemala tänkte jag på varför människor riskerade sina barns liv för att använda dem som pass, men jag trodde aldrig att jag själv skulle hamna där. Jag trodde aldrig jag skulle hamna här, men jag har inte med dem som ett sätt att ta mig in, utan för att jag kände mig tvingad att lämna mitt land för att kunna ge dem bättre skydd, säger han.

Efter frukosten på härbärget gör familj sig klar för att ta sig till bron och gränsövergången igen och försäkra sig om att de står kvar på listan och hoppas på att kanske, kanske, ropas upp för sin tur. Längs vägen bär Ana med sig de sista orden hon fick höra från Vanessa. 

– När hon sa hejdå sa hon ”vänta på din tur. Försök inte med floden eller med smugglare. Vänta och om det inte går, åk tillbaka till Guatemala” till mig. Hon gav mig en stor kram och sa ”en dag ska jag uppfylla drömmen som min man hade för mig och min dotter.”

Aftonbladets reporter Åsa Welander.
5 sätt att hjälpa människor på flykt 00:45
ARTIKELN HANDLAR OM

Mexiko

Guatemala

Trumps USA

AB Voice