"Jag har avslöjat mångas dubbelliv"
Publicerad 2016-06-21
Jane Andersson är kvinnlig privatdetektiv
Nästan alla som misstänker otrohet har rätt.
Privatdetektiven Jane Andersson, 30, har avslöjat många dubbelliv.
– Att spana kräver tålamod, men när det händer något är det en adrenalinkick, säger hon.
Nej, hon har inte lösnäsa, slokhatt och pistol i handväskan. Men väl dold kamera i klockan och glasögon som kan ta bilder när det behövs.
Jane Andersson har en kvinnlig detektivbyrå med två anställda. För fyra år sedan sa hon upp sig från ett fast jobb i Borås, flyttade till Stockholm och uppfyllde sin dröm.
– Jag var på väg upp i koncernen där jag jobbade, men behövde lite mer action, berättar hon.
Vi ses på kontoret, en anonym lägenhet i ett område utanför Stockholm. Här finns dator, papper, kontantkortstelefon så klart, och prylar jag bara sett på film: Små, dolda kameror i pennor och klockor, nästan omöjliga att se.
Företag och gamla kärlekar
Uppdragen varierar stort. Folk som vill hitta en försvunnen familjemedlem eller en gammal kärlek. Företag som vill kolla upp en affärspartner.
Otrohetsfallen är många.
– Kunderna har en magkänsla att något är fel, men kan inte sätta fingret på vad. Efter spaning och utredning visar det sig att de har rätt i 80 procent av fallen. Det beskedet är inte så kul, men kunden vill ha ett svar. De kanske konfronterat sin partner men fått höra "Det är du som har dålig självkänsla och är svartsjuk". Nu kan de ta diskussionen vidare.
– I början trodde jag att det skulle bli skilsmässor direkt, men förvånansvärt många väljer att stanna kvar.
Det kan visa sig att affärsresan i Norrland i själva verkat var en Londontripp med älskaren/älskarinnan. Eller att långluncherna är hemliga dejter på hotell. I de fall där det inte handlar om otrohet kan det vara så enkelt att personen smiter iväg för att få egentid.
Kan du känna dig omoralisk när du spanar och utreder privatpersoners liv?
– Nej. Vi på byrån är opartiska. Vi vill bevisa, inte bedöma. Och vi vill också sova gott om nätterna. Om jag anar att något är skumt – som en man som ville att vi skulle skugga hans ex – så tackar jag nej.
De kvinnliga detektiverna kollar register, ringer runt med mera. De spanar i bilar och på stan. Det har hänt att Jane lånat hundar och barn för att flanera runt oskyldigt. Hon röker om det krävs för att stå ute i dåligt väder utan att verka suspekt.
Letar på dejtingsajter
Men det finns också nyare sätt att spana på: Via sociala medier och dejtingsajter. Jane och hennes kollegor har blivit experter på att via egna påhittade profiler avslöja människors hemligheter.
– En del lever i en skyddad verkstad, där de inte förstå hur mycket det går att ta reda på. Folk avslöjar väldigt mycket för främlingar, kanske för att känner sig skyddade på nätet, att det inte är deras "verkliga" jag.
För Jane Andersson var det självklart att detektivbyrån skulle bestå av kvinnor.
– Vi har en del fördelar. De flesta tänker sig en detektiv som en medelålders, lite kraftig och kufig man som står och gömmer sig och kedjeröker. Vi har lättare att smälta in – vem tror att två tjejer i 30-årsåldern på ett café är privatdetektiver? Dessutom upplevs vi inte som ett hot, om vi till exempel står i en trappuppgång och spanar sent på kvällen.
Har du fått svårt att lita på andra människor när du ser hur många som ljuger?
– Jag har inte blivit cynisk ännu, men visst finns en risk att jag börjar misstro människor. Mina vänner har lovat säga till om jag börjar bli bitter.
Undersöker du folk privat också – kollade du upp mig, till exempel?
– Nej, det gjorde jag inte. Jag gillar att låta det första intrycket tala för sig själv.
Hela idén kom när hon såg en brittisk kvinnlig privatdetektiv intervjuas i "Skavlan". Hon kontaktade henne och fick komma till den brittiska detektivbyrån och praktisera och utbilda sig. Väl hemma startade hon eget.
– Jag har alltid varit fascinerad av mysterier. Redan som barn gillade jag att snoka och spana. Men det var inget jag trodde att det gick att livnära sig på.
Två olika fall:
Ett favoritfall:
"Jag älskar att spåra upp gamla kärlekar. Det kan vara en sommarromans eller tonårsförälskelse. Folk har levt separata liv, gift sig, fått barn och barnbarn. Sedan kanske de skiljer sig eller partnern dör. Då tänker de: Vad har jag att förlora? Som en kund jag hade som ville hitta en kvinna han jobbat ihop med på 1970-talet. Han var jätteförälskad då, men hon var gift. kvinnor kan vara svåra att hitta om de bytt namn. Men jag hittade en kollega till henne, hon ringde upp och jag hittade rätt kvinna som blev väldigt glad. Hon hade just skilt sig. Det sista jag hörde var att de skulle dejta."
Ett udda fall:
" Jag och en kollega skulle kolla om en make var otrogen när han åkte iväg med ett par vänner på kryssning. Vi skuggade dem hela kvällen, bland annat på dansgolvet. Ingenting hände. När det var sent och de skulle lägga sig följde vi efter tills de skulle lägga sig. Då började maken och en av kompisarna att kyssa - varandra! De tog sällskap in i en hytt. Det visade sig att det var just de misstankarna som frun haft."