Lisbeth, 78, mördades i vansinnesdåd
Uppdaterad 2023-12-12 | Publicerad 2023-12-11
Lisbeth Liljegren, 78, skulle bara ta en sväng till affären för att köpa kaffe.
Då blev hon attackerad och hennes liv gick inte att rädda.
– Vad gav henne rätten att ta vår mamma ifrån oss? Det är så mycket känslor och frågor nu, hur mamma kände, om hon var rädd. Det är för mycket för att ta in det, säger dottern Camilla.
I fredags gick Lisbeth Liljegren, 78, ut från sin lägenhet i Uppsala för att köpa kaffe. Det var snöigt ute och hon hade med sig sin rollator.
– Hon hade redan varit ute den dagen, men nu skulle hon gå ut igen för att köpa det där dumma kaffet som fanns på reapris på Lidl, säger Camilla Ek.
Hon och de andra två döttrarna Carina Cedergren och Anita Blomqvist pratade med sin mamma nästan dagligen. Ingen av dem trodde att de aldrig skulle få höra hennes röst igen.
Men senare samma eftermiddagen fick systrarna ett samtal från polisen i Uppsala.
– När det ringde och polisen berättade vad som hade hänt gick jag sönder. Det kändes som att jag dog. Det gick inte ta in, säger Camilla.
Mördades i misstänkt vansinnesdåd
I fredags vid 13.30, bara tjugo minuter efter att Lisbeth hade pratat med Camilla, larmades polisen till ett bostadsområde i Valsätra. Då hade en kvinna i 30-årsåldern gått till attack mot Lisbeth utanför en bostad. Hon fördes till sjukhus, men skadorna var så pass allvarliga att hon avled.
Den misstänkta kvinnan har en historik av psykiatrisk tvångsvård och är tidigare dömd för bland annat misshandel. Efter den dödliga attacken har flera poliser hört av sig till Aftonbladet för att kritisera psykiatrivården.
– Den misstänkta kvinnan är välkänd hos polisen och har körts på rullande band till psykiatrin den senaste tiden på grund av allvarlig psykisk sjukdom. Vi poliser har bara väntat på att denna dagen ska komma eftersom den misstänkta kvinnan aldrig får hjälp med sin sjukdom. Ansvaret för detta ligger hos psykiatrin, har en polis tidigare sagt till Aftonbladet.
En bekant till den yngre kvinnan har också berättat att han skulle köra henne till psykiatrin när dådet inträffade.
Lisbeth och den yngre kvinnan bodde grannar, men de kände inte varandra. Polisen misstänker att det rör sig om ett vansinnesdåd utan motiv.
Ville flytta närmare familjen
Lisbeth hade nyligen plockat fram julpyntet i sin lägenhet och äntligen köpt det där överkastet som hon så gärna velat ha. Hon älskade sin balkong där hon hade alla sina blommor.
Och trots många fysiska krämpor var hon noga med att gå ut för att röra på sig.
– Många trodde inte att hon var så gammal, hon kändes ung och levnadsglad. Även om hon först inte förstod hur den fungerade, skaffade hon en smartphone för att kunna se bilder på sina barnbarn och barnbarnsbarn. Hon ville liksom vara med och ha koll på dem, säger Camilla.
Lisbeth hade bott i 20 år sin lägenhet i Uppsala, där hon hade många vänner. Men i takt med att många vänner gick bort växte hennes längtan efter släkten i uppväxtstaden Stockholm. Hon hade bestämt sig för att flytta tillbaka, och döttrarna försökte hjälpa henne att hitta ett nytt boende.
– Vi kämpade hårt för det, för hon ville det så gärna, säger Carina.
Längtade efter barnbarnsbarnet
När Camilla berättar om det sista telefonsamtalet med sin mamma beskriver hon en bild av en 78-åring fylld av livsglädje och energi.
En kvinna som längtade efter det nya barnbarnsbarnet som ska födas snart.
Och som gjorde planer för saker hon ville hitta på.
– Hon ville gå och se Nanne Grönvall sa hon när vi pratade med henne häromdagen, säger Camilla.
Men nu blir det varken någon konsert eller något möte med släktens kommande nytillskott för Lisbeth.
– Jag fattar inte, det är så overkligt, säger Camilla.
– Man är förbannad och ledsen. Man funderar på varför det här hände? Vad ger någon rätten att ta en annans liv? säger Carina.
– Och alla dessa besparingarna på vården. Det är fruktansvärt, och man undrar bara hur det kan få gå till så här, fortsätter Carina.
”Hade kunnat undvikas”
Lisbeth var en älskad mamma, en mormor och gammelmormor. Nu har familjen lämnats med en tomhet, och otaliga obesvarade frågor.
Barnbarnet Rasmus Ek säger att han, förutom sorg, också känner en ilska mot psykiatrivården.
– Man är upprörd över hur det här kunde ha hänt, när man vet hur det hade kunnat undvikas. Det här ska inte ha kunnat hända från första början och jag riktar kritiken mot Uppsalas psykiatrivård, säger han.
– Min mormor var fantastisk. Vi var där ofta och hälsade på. Man känner också en frustration över att det var ett tag sedan vi träffades, och nu kommer vi aldrig ses igen, fortsätter han.
Aftonbladet har sökt Region Uppsala för frågor om psykiatrin.