Zoe var platschef på Espresso House: ”Kändes så fel att stryka timmar”

Publicerad 2019-10-14

Hon tvingades ta bort timmar som personalen arbetat, och hon satte scheman som inte gick ihop.

Jobbet som platschef på Espresso House gjorde 21-åriga Zoe sjuk.

– Många baristor tyckte att jag var dum i huvudet, men jag försökte verkligen göra allt för att de skulle få det så bra som möjligt, säger hon.

Zoe fick jobb på ett Espresso House söder om Stockholm 2016. Hon började som barista, men avancerade snabbt.

– Personen som var platschef hade precis sagt upp sig, så jag gick alla utbildningar och fick den positionen nästan direkt, säger hon.

Arbetet slukade snart all hennes energi.

– Jag jobbade jämt. Mina chefer lät mig inte ha fler än en barista schemalagd åt gången, trots att vi hade behövt vara minst två.

– Så gott som varje dag när jag var ledig så ringde någon barista och grät för att det var så mycket att göra. Jag kunde inte ta in någon extra, så då fick jag själv åka dit och jobba utan att få betalt. Dessutom hann folk sällan ta rast.

Ordern: Ta bort övertiden

På grund av den höga arbetsbelastningen tvingades baristorna ofta jobba över för att hinna klart med alla sysslor.

När Zoe skulle godkänna timmarna så fick hon order om att plocka bort all övertid.

– De ville egentligen att jag skulle ta bort en del schemalagda timmar också, men det vägrade jag. Men cheferna sa att jag var tvungen att ta bort övertiden. De menade att pengarna inte skulle räcka annars. Det kändes så fel eftersom jag visste hur hårt alla jobbade.

Agerandet fick flera i personalen att vända sig emot Zoe.

– Det var många som tyckte att jag var dum i huvudet. Men jag försökte verkligen göra allt för att de skulle få det så bra som möjligt.

”Kan alltid anställa nya”

Pressen ledde till att Zoe drabbades av panikattacker.

– Jag fick hjärtklappning och började skaka flera gånger när jag jobbade. Ibland fick jag gå undan för att gråta.

– Cheferna sa åt mig att göra en sak, och baristorna sa att det inte gick ihop. Jag visste att de anställda hade rätt, men jag kunde inte göra något åt det.

Zoe gick till sin distriktschef och bad om att få vara hemma några dagar.

– Han krävde först att jag skulle ordna en ersättare själv. Men det sa jag nej till. Efter en vecka bestämde jag mig för att sluta.

När hon meddelade sitt beslut fick hon veta att flera andra också sagt upp sig.

– Grejen är att det alltid finns massor av 18–19-åringar som väntar på att ta sådana här jobb. Det spelar ingen roll hur företaget behandlar dem, om någon slutar så kan de alltid anställa nya, säger Zoe.