Hon överlevde Förintelsen – nu tigger hon i Stockholm
Uppdaterad 2015-11-30 | Publicerad 2015-11-28
Papuşa Ciuraru, 81, överlevde nazismen och folkmordet på romerna under andra världskriget.
Nu tigger hon mitt i Stockholm på dagarna – och sover ute på nätterna.
– Det är iskallt. Men jag gör det för mina älskade barnbarn, säger hon.
Det sitter en gammal kvinna och tigger vid ingången till Kungshallen vid Hötorget mitt i Stockholm. Ansiktet är fårat och kroppen hopsjunken under de dubbla kapporna.
Den gamla kvinnan skulle vilja gå in till restaurangerna därinne. Värma fingrarna, gå ett varv med koppen, söka gästernas blickar och vädja om några kronor.
Men varje gång hon försöker kommer det fram en servitör eller vakt som säger:
– Du måste gå ut!
– Du skrämmer gästerna!
Kvinnan heter Papuşa Ciuraru och vad varken gästerna eller servitörerna vet är att hon är en av 1900-talets stora överlevare.
Den som tittar på id-kortet kan tro att Papuşa är född 1945. Det stämmer inte. Årtalet bestämdes vid krigsslutet, då det rådde kaos i Europa med flyktingströmmar som skulle få dagens att blekna.
I själva verket är Papuşa Ciuraru född flera år tidigare. Runt år 1934, enligt människor i hennes närhet. Det betyder att Papuşa – vars namn betyder ”dockan” på rumänska – är ungefär 81 år.
Hon växte upp i trakten kring staden Buhuşi i nordöstra Rumänien. Pappa och morfar var duktiga metallarbetare och familjen reste runt med sin hästvagn och sålde kopparkittlar i byarna.
En vinterdag 1942 kom poliser och sköt mot deras läger.
– Jag var liten när det hände. Men jag minns tydligt att det var jättemycket snö ute. Mor och far samlade ihop oss barn, säger hon.
Den kallas porajmos eller den romska förintelsen. Romerna var vid sidan av judarna en av de folkgrupper som drabbades värst av nazisterna utrotningspolitik under andra världskriget.
Tiotusentals romer massakrerades av SS-soldater på östfronten eller gasades ihjäl i dödslägren. Andra lämnades i händerna på Hitlers allierade.
Många av de mördade kunde inte läsa eller skriva. Dokumentationen av förbrytelserna är bristfällig och under en lång tid efter krigsslutet erkändes inte romernas lidande. Det var som om porajmos aldrig hade hänt.
Än i dag vet ingen exakt hur många romer som dog. Vissa historiker hävdar att det handlar om 250 000, andra över en halv miljon.
Tvingades ut på 20 mil lång dödsmarsch
Den rumänske diktatorn Ion Antonescu, som var allierad med Hitlertyskland, beslöt sig för att fördriva romerna till Transnistrien. Ett område som erövrats från Sovjetunionen i nuvarande Moldavien och Ukraina och dit tiotusentals judar redan hade deporterats.
Papuşas familj plundrades på kopparkittlarna och allt annat de ägde och tvingades ut på en tjugo mil lång dödsmarsch.
– Jag minns hur mor bar mig genom snön i en sele på axeln. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg eller vad som skulle hända oss, säger Papuşa.
Det är slutet av november och vinterkylan har tagit grepp om Stockholm. Människorna hukar i blåsten.
Papuşa försöker vicka liv i sina frusna fingrar.
Förra året lämnade hon Rumänien tillsammans med två av sina barn för att tigga i Sverige.
– Jag älskar mina barnbarn. Jag gråter när jag inte ser dem. Men jag måste försörja dem så att de kan gå kvar i skolan. Ingen ger något i Rumänien, det är därför jag har kommit hit.
Papuşa säger att hon tjänar trettio eller fyrtio kronor om dagen här. Hon äter bara om någon skänker henne mat och spar varje krona.
– Folk gav mer i somras. Det har blivit svårare. Men fortfarande finns det godhjärtade svenskar.
Soldaterna förvisade Papuşas familj och de andra romerna till en bit obrukbar mark inklämd mellan två floder.
– Vi bredde ut majsstjälkar på den kalla, frusna leran och sov på dem, säger hon.
På dagarna skickades hon iväg med de andra barnen för att stjäla potatis och sockerbetor.
– Vi åt allt vi kom över, men det räckte inte. Barn och gamla drabbades värst, de svalt och frös ihjäl och dog av sjukdomar som tyfus.
Av de sju syskonen överlevde bara Papuşa och två av hennes systrar deportationen.
– Min bror och mina systrar och de andra döda blev kvar på marken. Det var stora fält, men ingenstans att begrava. De låg kvar tills hundarna kom.
Varför klarade du dig?
– Det var guds vilja. Det är bara han som vet varför saker sker.
Papuşa vaggar Drottninggatan fram med tiggarmuggen i handen. Det gör ont i benen, men hon biter ihop och går fram till alla hon ser.
– Jag har tiggandet i blodet, säger hon och skrattar.
Julbelysningen har tänts, men givmildheten syns inte till. En kvinna skakar på huvudet när hon närmar sig. En man stirrar in i mobilen.
En pojke skrattar till nervöst.
– Jag säger ”tack så mycket” och är inte otrevlig. Jag stjäl inte. Vissa ger, andra inte. Det är så det är.
”Var barfota och många dog”
Den första tiden bodde hon med en grupp andra romer från samma område i Rumänien på en parkeringsplats i Kista i norra Stockholm.
En dag i april gick en 25-årig svensk till attack mot dem. Han hällde tändvätska på en av kvinnornas kläder och började skrika hotfullt.
– Alla sprang och några trampade på mig. Vi förlorade våra ägodelar. Jag var så rädd, säger Papuşa.
Efter nästan två år kördes nazisterna bort från Transnistrien av Röda armén. Men ryssarna var inga befriare. De sköt i luften och tvingade Papuşas familj och de andra romerna att åter ge sig av – tillbaka mot Rumänien.
– Vi gick alla på rad. I ett år gick vi. Ingen visste vägen, eller hur vi skulle göra för att korsa allt vatten. Flera gånger kom vi vilse och fick vända. Vi var barfota och många dog. Än i dag kallar man det för ”zigenarnas väg”.
När de till sist nådde den rumänska gränsen blev de än en gång beskjutna. Av rumänska soldater.
– På något sätt kom vi ändå fram.
Hur var det att komma hem?
Papuşa ser förvånat på mig.
–Herregud, vad tror du? För jävligt! Vi var utmärglade och hade ingenstans att bo. Men någon gav oss tält. Det kom lite hjälp och saker blev lite bättre.
”Gud förbjude att det händer igen”
Papuşa gifte sig med en romsk man från staden Iași och fick tolv barn, varav nio fortfarande lever.
Rumänien gick från fascism till kommunism och diktatorn Ceaușescu styrde landet med järnhand.
Men för Papuşa förändrades lite. Hon fortsatte att gå mellan byarna för att sälja kopparkittlar, som före kriget.
– Ibland sålde vi bra. Ibland dåligt. Livet är som vädret, du vet. Det går fram och tillbaka.
Det är en sen, mörk eftermiddag och Papuşa har inte ätit på hela dagen. Vi går in på McDonald’s och beställer kycklingburgare och pommes frites.
25-åringen som anföll romerna i Kista dömdes till skyddstillsyn men misstänks redan för nya brott mot romer.
Papuşa tvingas sova ute, som för 70 år sedan.
Den här gången brer hon inte ut majsskälkar på marken utan kartonger som frukthandlarna nere på Hötorget har lämnat kvar. Sedan sveper hon in sig i filtarna som hon fått av hjälparbetare och kurar ihop sig intill intill sin son och sin dotter på trappan till Konserthuset, där stockholmarna brukar flockas varma vårdagar.
Innan hon somnar ber Papuşa till gud att polisen inte ska köra bort dem eller att berusade krogbesökare inte ska väcka dem med sina hotfulla rop.
– Det är iskallt. Huvudet värker och tårna är helt stela och det är så svårt att komma upp på morgnarna.
Hon hoppas på en plats på ett härbärge några nätter då och då. Men hur det än blir tänker hon hålla ut, för barnbarnens skull.
Papuşa är ett av de sista vittnena till ett av andra världskrigets minst kända folkmord. Men hon tillhör ett folk som aldrig kunnat skriva ner sin egen historia.
Hur mycket hade hon inte velat kunna läsa och skriva? Bokstavera sitt eget namn, P-a-p-u-ş-a?
Överlevande till deportationen har rätt till en liten pension i Rumänien. Papuşa satte för ett par år sedan ett kryss i stället för en namnteckning längst ner på ett formulär, men har ännu inte fått något svar.
– Det är därför jag tjatar på mina barnbarn. De måste lära sig läsa och skriva så att de inte blir hjälplösa som jag.
Hon håller fram händerna och visar sina finaste ägodelar: de tre kopparringarna som hennes morfar gjorde för länge sedan och som soldaterna aldrig stal.
– De är mitt minne från de gamla. Min länk till vårt öde.
Hon gråter fortfarande när hon tänker på vad som hände hennes folk för mer än 70 år sedan.
– Vi är romer. Ibland undrar jag vad det är för fel på oss…
Hon hostar till. För fingrarna över kopparringarna, som förbinder henne med historien.
– Gud förbjude att det händer igen, säger hon.
Papuşa ursäktar sig och säger att hon behöver röra lite på benen, som blivit stela inne i värmen på hamburgerrestaurangen.
Genast kommer det fram en tjej i 18-årsåldern som jobbar på restaurangen.
– Här får du inte tigga!
Papuşa lunkar tillbaka till bordet. Tjejen på restaurangen vet så klart inte vem hon är.
Och hur som helst: skulle det ha gjort någon skillnad?
Livet är som vädret, det går fram och tillbaka. Ibland är det rått och kallt, som novemberkvällen därute, men Papuşa Ciuraru är en överlevare. Hon härdar ut.