Dagen då Bergman ringde mig

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-08-01

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En dag på jobbet ringde telefonen. Jag minns det som i går.

– Ja, Belinda.

– Hej, det är Ingmar Bergman.

Det lät som honom men visst, stor chans.

– Mm. Eller hur. Kul.

– Jag läste din krönika i dag. Jag håller med om allt.

– Visst.

– Ja, det där med familjelat var väl inte det bästa ordet att kalla sig, men jag?…

– Är det här ett skämt eller?

– Nej nej.

– Det är Pippirull eller hur?

– Pip?… vaddå?

– Pippirull. Ett radioprogram som driver med folk.

– Det känner jag inte till.

– Säkert.

– Du kan få mitt nummer så ringer du upp mig i stället, om du inte tror mig.

Jag hade sett en dokumentär om Ingmar Bergman på teve där han kallade sig själv ”familjelat” eftersom han struntade i sina nio barn och lät jobbet gå före allt.

Den vördnadsfulla kvinnan som intervjuade vågade inte säga något mer om ämnet.

Då skrev jag en krönika om att jag tyckte Ingmar Bergman hade varit ett familjesvin, inte lat. Att vara lat är att inte orka borsta tänderna på sin unge ibland eller smita från dagishämtning.

Att knappt kunna hålla reda på sina barn, än mindre finnas där för dem är väl ändå mer att kategorisera som svineri.

Nu satt jag och tummade på en gul post-it-lapp med ett nummer som gick till Fårö.

Då fattade jag. Herregud.

Det var Ingmar Bergman. Vad sjukt. Jag ringde upp och vi pratade i över en timme.

Det mesta jag återberättar nu är taget ur minnet men också lite stolpar jag hade sinnesnärvaro nog att kludda ner i ett kollegieblock.

Vi pratade om barn. Han frågade om mina.

Jag frågade om hans. Han sa att han verkligen inte varit en bra pappa.

Att min generation är annorlunda. Han frågade hur min kille och jag delade upp det. Han sa att han försöker ta igen det på sina barnbarn.

Han skröt om Linn Ullmann. Han verkade stolt över henne, frågade om jag visste vem hon var. Han skröt om sina andra barn och barnbarn också.

Men varför nio barn om man inte kan ta hand om dem, undrade jag.

– Kunde du inte använt kondom?

– Jojo men i stundens hetta, tänkte man ju inte så.

Så skrattade han och jag med. Han berättade livfullt om alla fantastiska kvinnor han hade förälskat sig i, i synnerhet Ingrid von Rosen.

Vi pratade om jämställdhet och feminism. Han sa att han tänkte mycket på det här. Att det inte verkade vara så lätt för unga tjejer i dag.

Han var så snäll. Och förtrolig. Och han sa att han skulle uppskatta om samtalet stannade mellan oss. Jag bestämde mig då. Inte förrän han dör ska jag berätta om vårt lilla samtal (eller så skulle jag sälja ut honom när jag fick sommarprata men idioterna på SR har ju aldrig frågat).

Nu är han död.

Jag sviker förtroendet. För att det passar sig tycker jag. Att det får komma fram något annat om Bergman än bara alla storstilade hyllningar om filmaren, myten, legenden.

Jag kan bidra med att det satt en farbror på Fårö som inte drevs av prestige längre. Annars är man ju van vid att om man skriver en krönika om någon som också har tillgång till medierna så skriver de något dumt tillbaka för alla går runt som laddade prestigebomber. Så fulltankade av vår egen förträfflighet och med narcissismen som bensin.

Bergman var förbi det. Han var ju redan störst. Han kunde bjuda på att man hade rätt. Han verkade tvärtom upplivad av att diskutera sin roll som usel pappa. Road av lite motstånd. Mest slog det mig att han inte kändes gammal. Han var mer som en ung pojke instängd i ett gammalt skal. Men som många gamlingar ville han aldrig sluta prata (inte jag heller, det var ju Bergman för fan!).

När vi sa hejdå var nyhetschefen på mig. Fixa intervju. Jag låtsades sedan i flera månader att jag hade ringt men inte fått tag i den gamle regissören.

Post-it-lappen med numret satt hemma på anslagstavlan som en trofé. Orörd.

Det kändes som att ett nytt (offentligt) samtal skulle ha blivit konstlat. Mitt eget poserande. Fast jag är inte ens säker på att han hade gått med på en intervju. Han sa själv mot slutet av samtalet att han var färdigintervjuad.

Nu är han död.

Jag hoppas för guds skull att det finns kondomer i himlen.

Belida Olsson

Följ ämnen i artikeln