Mina tankar fastnade i det där med att vara självisk
Häromdagen satt jag i en soffa och tänkte på hur oerhört trött jag är på mig själv.
Det händer i och för sig med ganska jämna mellanrum att jag gör det. Men det var extra starkt just där, häromdagen i soffan. Jag tror att det var på grund av att jag varit ute och gjort reklam för en turné och därför suttit i ovanligt många studios och intervjuer och pratat om mig själv. Till slut verkade även de som intervjuade mig ha tröttnat på mig genom att påpeka att det svar jag precis gett dem var något de redan läst i en annan intervju.
Hur som helst slog ledan över mig själv slint i huvudet på mig och det skedde alltså där och då i soffan. Tyvärr var den där soffan placerad i och under ett intervjuprogram så tajmingen var nästan kusligt dålig. Jag kände mig hypersjälvmedveten, oskön och med en total avsaknad av tajming. Det var som att jag för varje svar tappade lite av min tajming tills den var nere på ganska rejäla minusnivåer.
Efter att ha känt att varje svar var lite mer off än det tidigare var det till slut över varpå Charlotte Kalla kom in och satte sig bredvid mig.
Nu är man uppmanad av redaktionen för detta intervjuprogram att delta även i samtalet med de andra gästerna så jag försökte – trots att min tajming började närma sig rekordlåga nivåer. Sa något om att vi, det svenska folket, glatt hade offrat hennes fertilitet mot ett OS-guld. Sant i och för sig och kanske lite kul såhär i efterhand. Men där och då…
Sen kom artisten Thomas Stenström och jag minns inte vad jag sa men gissar på något skevt.
När så också det samtalet tog slut tänkte jag på hur skönt det skulle bli att få gå och gräva ner mig i ett grustag någonstans.
Men då hade jag glömt den sista gästen, som var Arbogakvinnans dotter. Här tog jag dock det korrekta beslutet att bara sitta stilla och hålla min käft. Under tiden som jag satt och höll min käft och den unga kvinnan berättade om hur det är att vara dotter till en psykopat och mördare vandrade mina tankar åter till hur oerhört oskön jag tyckte att jag var. Oskön, konstlad, trist, påfrestande och självisk! Framför allt det där med att vara självisk fastnade mina tankar verkligen i.
Gud vad jag bara tänker på mig, hur folk uppfattar mig och sen något mer som också var relaterat till mig! Så satt jag och tänkte tills jag kom på att en riktigt oskön och självisk grej måste ju vara att sitta och tänka på hur oskön och självisk man är under tiden som en ung kvinna sitter bredvid en och berättar om hur det är att ha en mördare och psykopat till mor.
Det enda som skulle kunna toppa det är väl att sen ha mage att skriva en krönika om det.
Hur som helst så gjorde tanken på hur himla oskönt och själviskt det var av mig att göra så att jag skrattade till. Ett skratt som kom precis sekunden efter att Arbogakvinnans dotter hade berättat att hon nu stod högst upp på sin mors dödslista. Tajming.
Följande dagar mådde jag uselt nere i min grustagsgrav och började oroa mig för min mentala hälsa, tills min omgivning tröttnade på mig och påpekade att mitt martyrskap kring det hela var ännu mer oskönt och själviskt.
Så jag tog mig i kragen. Sa till mig själv att jag är på tok för självmedveten och att det hela nog mest utspelat sig i mitt eget huvud.
För att få detta bekräftat ringde jag min psykiatriker som efter att ha lyssnat på mig en stund sa att även hon uppfattat mig som oskön och självisk i de senaste av mina insatser i media hon tagit del av. Detta kan låta hårt, sa hon, men tillade att det positiva med detta är att du i alla fall inte är galen utan har en korrekt verklighetsuppfattning! Hon är ärlig på ett sånt där härligt sätt som bara en holländsk kalvinist med Aspergers kan vara.
MEN! Man kan ju faktiskt fråga sig hur hennes tajming, med tanke på att hon är psykiatriker, egentligen är? Tyvärr är svaret på den frågan: fullkomligt klockren.