First person shooter-spelen har uppfostrat en ny majoritet unga män
Vladimir Putin är 170 centimeter lång. Jag vet, för jag läst, hört och sagt det själv hundra gånger. ”Så liten”, säger alla och måttar med handen i luften. “Bara hit upp!”, de skrattar.
Han har botox i ansiktet och fyller sjuttio senare i år. Sjuttio är en stor kris för män, säger de. Okej, säger jag.
Det är viktigt för ledare att visa upp styrka, har jag hört. Den skröplige presidenten i väst brukar småjogga upp på scen för att se pigg ut. Viril! Han har nu lika mycket spraytan som sin föregångare, är ännu mer sminkad, och ännu äldre, vi kommenterar det med.
Nato-förespråkarna – vissa vars längd jag också vet om – meddelar i utspel efter utspel att Sverige måste agera, hugga fort, mot jätten, eller lillen, i öst. Markera! Vi är också med, bland de stora pojkarna. Inte bara med plåster och asyl, in med the big guns.
Svenskarna ser kriget utifrån, såsom vi brukar se krig. Jag känner många som skäms över det, över alla oss ”fredsskadade” som inte ens gjort lumpen. EU har beskrivits som svaga, sena, cucks. Tyskarna har blivit beroende av rysk gas på grund av sin klimatextremism, men även vi andra har låtit oss distraheras av identitetspolitik och glömt vad riktig styrka är. Man suckar, som vanligt, över ”Sverigebilden”. Ryssland spelar schack, USA spelar poker, EU spelar Fia med knuff, säger en vän. Vad hände med de fornstora dagarna, när ärat vårt namn flög över jorden?
Det som pågår i Europa liknas vid 1939 och Putin vid Hitler. Men det finns en skillnad, det här kriget är inte ideologiskt på det sätt som 1900-talet var, om inte storhetsambitioner är en tro i sig. Hitlers diktaturbygge stödde sig trots allt på en folkrörelse och en idé om samhället, precis som Stalins, under alla lager av vansinne. Men Putins ambitioner har ingen estetik, det finns ingen utopi att ansluta sig till. Rysslands missiler avfyras av skäl lika filosofiskt dunkla som dödandet i ett tv-spel, med bara en viktig skillnad.
Är det ett krig om manlighet, är alla krig det? Sean Penn har redan åkt dit för att filma striderna, alla vill göra något, visa stake, särskilt killarna. Ryssen ska möta ”våra ansikten, inte våra ryggar”, ryter ukrainarna. De blir ett chad-meme i mitt flöde.
Jag hör pojkrumsreferenserna överallt. Jag minns för några år sedan när tidningarna var fyllda med reportage om nazister som åkte ner och slogs för den nationalistiska ukrainska sidan. Då förfasade man sig, det var ett obegripligt beteende. Nu är Ukrainas frihet allas angelägenhet, jag ser hjältelågan flämta till i de mest otippade ögon. Tänk om man skulle, tänker de, faktiskt slåss för något?
Samtidigt som manliga drifter har varit allt mindre socialt accepterade ute bland folk har first person shooter-spelen uppfostrat en ny majoritet unga män. På internet tillåts man idealisera det handlingskraftiga och aggressiva. Dominans är underhållning och behöver inte förklaras, de fiktiva erövringarna känns bra utan att någon behöver fundera på konsekvenserna.
Män har slagits och dödat mycket i historien, några enstaka gånger av goda skäl, oftast av andra. Manlighetsteoretikerna omkring mig vill bli aktiva nu, de hetsar varandra. De vill inte kunna anklagas för att vara flata eller fega, de ska inte förnedras av honom, galningen som bara är 170 centimeter. Man kan väl inte bara sitta och stirra, ropar de. Nä. Eller? Jag vet inte. Jag är kvinna, med barn, vi brukar inte tycka krig är lika kul.