Om jag har förstört mina barn så är det redan försent

”Varje normal förälder, och med förälder menar jag mamma, är dömd till livstid.”

Elisabeth Haysom var en stilig ung kvinna som hatade sina föräldrar tyglat och vilande.
Tjugo år gammal blir hon förälskad i den två år yngre Jens Söring och ett par månader in i
förhållandet åker en av dem hem till Elisabeth Haysoms barndomshem och skär halsen av
föräldrarna så hårt att huvudena knappt sitter fast när polisen kommer dit.


Varför dödar barn sina föräldrar? Mycket behöver förstås falla på plats. En förälder ska vara hemsk, den andra ska göra det möjligt, gärna se bort eller kanske ännu bättre: se på, barnet ska träffa en person som knuffar i rätt riktning, barnet ska finna sig själv vid ett vägskäl: det kan vara pengar, det kan vara lögner om universitetsstudier. Och slutligen ska det vara något hårt fel i huvudet på barnet.

Elisabeth Haysom dömdes till fyrtiofem gånger två år för medhjälp till mord, Söring fick två livstider. Men Jens hade rika och berömda människor på sin sida och efter trettio år klev han och Elisabeth ut ur sina respektive burar, fria i världen eftersom: om Jens inte har mördat så kan Elisabeth heller inte ha fått honom till det.

Netflixdokumentären ”Haysome VS Söring” visar hur Jens och Elisabeth är fria men inte förlåtna. Det är förstås en klen tröst för föräldrar med lösa huvuden.


Ifrågasättandet av mitt föräldraskap kommer i vågor. Jag kan få för mig att jag har en bra dag, att jag har klarat mig, jag tänker Visst har jag väl gjort så gott som jag kunnat? Men
plötsligt och tillsynes från ingenstans kommer det över mig, något vresigt och hårt jag sa till ett barn för elva år sedan. Vad gör fräsande med ett barn?

Varje normal förälder, och med förälder menar jag mamma, är dömd till livstid. Vad hon har
att fundera på där hon sitter är:
Är mitt barn trasigt och var det i så fall jag som hade sönder det?


Av alla mina kvinnliga skitegenskaper är det denna som håller mig tillbaka mest. Jag kunde stått på toppen av ett högt berg om inte tyngden av mödraskapet höll mig kvar vid foten där allt skräp och trasiga tält ligger.
Jag frågade min vän om hon ville komma och fira min utflyttade dotter som hade fyllt tjugoett.
”Hos er?” undrade hon
”Ja”, svarade jag.
”Klipp navelsträngen”, sa hon.
”Men vi har mer plats,” sa jag.
”Så då får hon väl bjuda färre,” sa hon.


Klipp navelsträngen.
Ni skulle bara veta vad jag vill göra med navelsträngen.

Jag minns inte smärtan under förlossningarna men jag minns navelsträngen mellan
blygdläpparna.

Vid en av mina förlossningar föll ett barn ur mig och ner i golvet så att strängen gick av
precis vid hans navel. Barnmorskan skopade upp, tryckte sin vårdtumme mot blödningen
och sprang.

Jag vill dansa med navelsträngen i varma vindar, jag vill dra den mellan fingrarna, jag vill vira den runt halsen, bära den som ett smycke.


Om jag har förstört mina barn så är det redan försent. Om de blir konstiga därför att jag
gör dem konstiga så är det inte det värsta som kan hända. Mitt huvud sitter alltjämt kvar
mellan axlarna.

Om vi firar mitt barn hos oss så får vi ha henne här så länge kalaset pågår och när kvällen är slut så kan jag följa navelsträngen upp till korsningen, ta höger när det blir grönt, sedan första vänster och så fram till det gula trevåningshuset där hon bygger ett bo med mammans sträng klämd i brevinkastet.

Elisabeth Haysom sitter i rätten med rak vacker näsa från sidan medan åklagaren ställer frågan alla vill ha svaret på.
Varför?
”De kom aldrig och tittade när jag hade dansuppvisning”, säger Elisabeth.


Undrar om Elisabeths mamma brukade tänka på navelsträngen och hur den kändes mot
magen innan den klipptes och kasserades.

Jag har fem barn, det ligger navelsträngar överallt. Jag binder dem samman och fäster dem i berget, klättrar. När jag står däruppe ska jag slänga dem över axeln som Indiana Jones. På de andra topparna i bergsmassivet står mina barn.

Om de ropar så kastar jag över en ände.

Följ ämnen i artikeln