Narkotikapolitiken är konservativare än Vatikanstaten
”Vi kan bättre”!
Frågan är om en statlig utredning någonsin haft en sannare titel än den om narkotikapolitiken som i dag överlämnades till regeringen.
Men det tog inte många minuter av presskonferensen att förstå att socialminister Jakob Forssmed är lika obenägen som de flesta andra politiker att försöka sig på en ny och djärv tanke inom detta område.
– En översyn av strafflagstiftningen kan behövas, pep utredare Thomas Lindén försiktigt.
– Svensk narkotikapolitik ska vara fortsatt restriktiv, morrade statsrådet och flöt iväg i en skrytsam utläggning om den svenska vägens överlägsenhet i en tid och en värld där land efter land mjukar upp bestämmelserna.
Nu var dock inte syftet med dagens tillställning att fundera över orsaker till Sveriges dystra tätposition i EU över narkotikarelaterad dödlighet.
Syftet var att presentera en utredning som lämnar förslag till förbättringar. Och utredare Lindén, till vardags avdelningschef på Socialstyrelsen, visade sig ha ett och annat vettigt att berätta.
64 konkreta förslag. Vård och förebyggande insatser ska utvecklas och orealistiskt svammel om nollvision bör bytas mot målet att de dödliga överdoserna ska minska med 20 procent på fem år, bland annat med hjälp av ett nationellt program.
Vid en snabb anblick ser den tusensidiga luntan genomtänkt ut, men så har utredarna också varit kloka nog att bland annat på djupet intervjua personer som brukar narkotika och deras anhöriga.
Men då minister och utredare pratat klart och det blev dags för frågestund, blev ett grundläggande problem uppenbart.
– Är regeringen beredd att titta på avkriminalisering för att minska dödlighet och komma åt gängen? undrade TT listigt.
Det här är en fråga som kräver lite bakgrundskunskap för att till fullo förstå.
Folkhälsomyndigheten, beroendeläkare och SKR, Sveriges kommuner och regioner, var förbannade redan då utredningen tillsattes i början på förra året.
De muttrade att mycket av det som skulle utredas redan har utretts och att en utvärdering av kriminaliseringen i slutet på 1980-talet av eget bruk borde ingå i uppdraget. Men det förbjöds uttryckligen i direktivet till utredaren.
– Regeringen har ingen avsikt att i bred mening se över den straffrättsliga lagstiftningen när det gäller avkriminalisering och legalisering av narkotika, svarade Forssmed.
Ett svar som inte förvånar. Inom detta politikområde är det nämligen med högern som det är med socialdemokratin, konservatismen sitter så djupt att den får de mest reaktionära delarna av den Påvliga kommissionen för Vatikanstaten att framstå som progressiva.
Och ny kunskap kan ju obehagligt nog få lagstiftare att inse att de har anledning att släppa gamla dogmer.
Glädjande nog har Lindén varit olydig nog att ändå snudda vid den inflammerade frågan om straffrätten.
Regeringen föreslås se över lagen. Hur påverkar paragraferna de medicinska och sociala skadeverkningarna? Erbjuds missbrukare tillräckliga insatser? Kort sagt, hur stora är nackdelarna med nuvarande ordning?
Utredarna frågar sig också om polisens ständiga jagande av knarkare med något gram i fickan verkligen är vettig. ”Är avsatta resurser proportionerliga mot brottets allvar?”
En annan god idé i betänkandet är att polisen borde lämna rapporteftergift då missbrukare torskar med små mängder på sig.
Ytterligare en prick i belastningsregistret gör ju inte livet på något vis enklare för redan utsatta personer. Tvärtom.
Frågan är dock om politikerna vågar ta till sig dessa förslag. Jag tvivlar.