Guldbaggegalan har drabbats av hjärnsläpp
F
ör ungefär tjugo år sedan bevistade jag i egenskap av kulturchef på Aftonbladet mitt livs första och sannolikt enda Guldbaggegala.
Jag minns inte längre på vilket av Stockholms inneställen tillställningen hölls men det var inte Cirkus utan något betydligt mindre och intimare. Inte heller minns jag vilka som fick baggar det året men ett outplånligt minne bär jag med mig från den förhållandevis rökiga, stökiga och fullpackade festen:
Keve Hjelm, vars "God natt jord" var nominerad i någon egenskap, sitter uttråkad, trött och säkerligen mycket berusad vid supébordet.
Plötsligt får han nog av hela spektaklet och låter sig sakta sjunka under bordet, varefter han beslutsamt kryper ut ur salongen allt medan övriga gäster artigt bereder honom väg genom att dra in sina stolar och vika undan benen.
Guldbaggegalan har med andra ord en lång tradition av att vara en smula informell och okonventionell - naturligt nog får man säga eftersom det är konstnärer som befolkar scen och salong.
Ändå blev jag ganska paff när jag förra måndagen följde direktsändningen i tv från årets Guldbaggeutdelning.
Det jag såg var nämligen inte okonventionellt, stökigt och bohemiskt utan bara rätt upp och ned stillöst och plumpt. Det mest pinsamma var tacktalen - när Kjell Bergqvist hade sagt sitt tog jag en tur med hundarna för att få frisk luft - men även mycket av det förberedda upplägget höll fruktansvärt dålig klass.
Det fanns några undantag: Mark Levengood får godkänt som konferencier. Han hade pluggat manus och uppträdde med sin speciella avspända värdighet. Och sedan naturligtvis superproffsen Annalisa Ericson och Bibi Andersson - deras känsla för vad en scen kräver sviktar inte. För scenen kräver just en förmåga att uppträda även när en artist står där utan roll eller nummer som ska exekveras.
Det var överraskande låg ambitionsnivå galaarrangörerna nöjde sig med förra måndagen. Som om de sade sig att okej, det blev inte bra, men strunt samma.
Idén med de små spänningsförhöjarna, de sketchartade preludierna till utdelningen av de enskilda priserna, var väl okej om de hade varit roliga. Eller åtminstone litet putslustiga. Det var de inte.
Och tacktal behöver definitivt inte vara några retoriska mästarprov.
Men man ska ha en känsla av att personen som står på scenen bryr sig om vad han eller hon säger till publiken i salongen och i tv-fåtöljerna.
Man ska ha en känsla av att den som står i rampljuset inte bara njuter av att allt ljus faller på honom eller henne utan också känner respekt för detta ljus.
Som det var hade man som tv-tittare intryck av att alltför många som beträdde scenen i detta påkostade evenemang inte hade annat att säga än vad spottet förde i munnen och att de tyckte det var mycket nog.
Denna iakttagelse har lett fram till några funderingar.
Har möjligen den enorma intimiseringen av det offentliga rummet som medierna med tv i spetsen ägnat sig åt ett antal år nu lett till att känslan för stil, för estradens och tribunens funktioner och krav, har dunstat också hos människor med vana vid offentligheten?
Det började en gång med hemmahos-reportage, myssoffor i tv, politiker som blev mycket privata för att få av sig politikerstämpeln. Det fortsatte med bekännelse-tv och Förlåt-tv och ett hejdlöst intresse för det personliga på bekostnad av det samhälleliga.
Och så kom dokusåporna där gränsen mellan det privata och det offentliga upplöstes helt och hållet.
Och parallellt med detta utvecklades en journalistisk estetik i radio och tv som tog sikte på att människor skulle vara avspända, vardagliga, inte så förberedda på vad de skulle göra att de blev stela.
Resultatet har blivit att många som yttrar sig offentligt numera inte gitter utveckla sin tankegång till slut utan stannar i mitten med ett slappt "och " ja "" och så förväntas folk fylla i resten själva. Avspänt intill hjärnsläpp.
Är det denna kultur som nu gav sig till känna på Guldbagge-galan, där många pristagare såg ut som om de knappt gitte knäppa byxorna innan de äntrade scenen?
Tyck till om kolumnen aftonbladet.se