Farorna lurar - i saften och kakan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Intressant med rädslor är att de är högst personliga och så olika för olika individer. Det som är skrämmande för vissa människor avfärdar andra som bagateller. En liten spindel, som kryper över bordet, skrämmer många från vettet, medan andra ser det som ett lyckotecken.

Det finns rädslor, som alla vet är befogade, som nu till exempel i tider av risk för terrordåd i närliggande huvudstäders tunnelbanor. Man kan mycket väl förstå att en och annan känner obehag inför att åka tunnelbana till och med i Stockholm. Det är svårt att komma undan en sådan skräck, eftersom det som utlöser den är en realitet i det dagliga livet på många håll i världen.

Tandläkarbesöket kan vara nog så fasaväckande för åtskilliga, inte minst för män, om man får tro någon statistik jag läste.

En väninna till mig har berätta om sin kvinnliga tandläkare som tycks övertygad om att alla är livrädda, där de sitter eller snarare ligger i tandläkarstolen. Denna tandläkare beskriver med ytterst mild och lugnande röst vad hon har för sig. Efter behandlingen fäller hon yttranden i stil med:

"Nu var du riktigt duktig."

Det får min väninna att känna sig som ett litet barn som ätit upp all mat på tallriken.

Jag, som de flesta andra människor, håller mig med mina privata rädslor. Till dem hör höjdskräck. Det behöver inte vara lika dramatiskt och skräckinjagande som den gången jag åkte linbana upp till Pão de Açúcar (Sockertoppen) i Rio de Janeiro. Jag känner nästan lika stor skräck när jag står högst upp i Kaknästornet eller på min balkong. Och då är det inte precis någon skyskrapa jag bor i.

När jag var ung var jag flygrädd. Jag minns en gång när hela familjen var i Italien. Ett par dagar före flygresan hem puffade mina söner på varann och sa:

"Nu börjar mamma se så där konstig ut igen."

Och de hade alldeles rätt. Borta var glädjen över att vara i det underbara Italien. Ängslan inför hemresan accelererade timme för timme. Till slut avgjorde far i familjen det hela och meddelade att han skulle köpa en tågbiljett åt mig. När sedan man och söner flög väg, steg jag glad och nöjd på tåget.

Så småningom försvann flygskräcken alldeles av sig själv utan att jag behövde gå på kurs för att träna bort rädslan.

Något jag tror mig dela med rätt många är oron för att bli instängd i ett mycket litet rum utan ventilation. Visst finns det fler personer som tycker att det är obehagligt att åka i en trång hiss, stå inklämd i en fullpackad buss eller prova kläder i en minimal provhytt.

Min största och allt överskuggande fobi är att bli lämnad ensam i ett tomt hus. Blotta tanken på det får mig att rusa efter sobril.

Allvarligt är att många, särskilt äldre, inte vågar gå ut på grund av rädsla för att bli nerslagna och bestulna. Gamla människor läser ju ofta i tidningarna om rånöverfall och får på det sättet en befogad ängslan för att de ska råka ut för samma sak.

Så här års är getingskräcken stor. Man måste verkligen se upp innan man stoppar kakbiten i munnen. Ibland simmar en liten halvdränkt geting i saftglaset.

På utecaféerna ser man vilt viftande gäster som desperat försöker avvärja den hotande faran.

Getingrädslan kan tyckas vara en bagatell, men inte för någon som är allergisk och har blivit getingstucken.

I våra trakter kryper en liten smittbärande insekt omkring och sprider skräck. Genom vaccination kan vi visserligen skydda oss delvis mot fästingbettets följder, men inte helt, så den här lilla krabaten kan utgöra en fara.

Sedan har man bara ormarna att akta sig för, innan man breder ut filten i gröngräset.

Tryggare är att sätta sig i solstolen med en god bok och njuta av kakan och saften. Men fortfarande med uppmärksamheten skärpt, för runtom oss i denna ljuva sommartid kan farorna lura.

"Min största fobi är att bli lämnad ensam i ett tomt hus. Blotta tanken på det får mig att rusa efter sobril

Kerstin Thorvall