Om tio år springer alla galningar baklänges
Jag ska ärligt säga att jag länge stört mig på den växande del av svenska folket som joggar sönder sina liv. Det är ju svårt att undvika dem, de är ju sällan särskilt diskreta. Sitter de inte och saboterar middagar genom att babbla om sin förträfflighet så använder de sociala medier för att dela med sig av sina sträckor och resultat.
När jag ser de här bilderna på självbelåtna, svettiga människor så är det lätt hänt att man blir bitter, att man önskar benbrott till höger och vänster.
Jag bor på Gotland om somrarna och i år har hela bygden drabbats av hysterin. Människor som jag länge känt som vettiga människor såg jag plötsligt plåga sig förbi grusvägen vid min uteplats där jag drack min öl efter bastun. Och jag satt där och såg dem passera med sina syntetkläder i signalfärger och jag tittade ner på min öl, betraktade mina av ostbågar gulnade fingrar, såg ner på min smalfeta kropp och tänkte att jag kanske ändå måste ge det en chans. Så jag gav mig ut.
Det var som att stiga in i en ny dimension. Jag blev pånyttfödd! Plötsligt förstod jag allt. Att känna kraften i sin egen kropp, att lyssna på sin egen ursinniga andning när man forcerade terrängen.
Vad cool jag blev när jag blev en av dem, när jag mötte mina medjoggare i spåret, förlängde stegen, gav en snabb nickning, medjoggare emellan. Ja, jag blev besatt. Jag har sprungit hela sommaren. Men så hände det som till slut händer alla. Kroppen sa ifrån. Det var nåt med knäet. Och så joggade jag inte på fem veckor.
Men så vände det igen, livet. Jag satt på min uteplats, drack öl igen, åt ostbågar, läste en artikel i tidskriften ”Secrets of the human body”. En forskargrupp på University of Oregon hade upptäckt de sensationella effekterna av baklängesspringning. Att springa baklänges är mycket mindre belastande för knän och ben. Och framför allt: man gör av med så mycket mer energi, eftersom fler muskler är satta i arbete, att man behöver inte alls springa lika långt som traditionella framlängeslöpare gör.
Det räcker med en kilometer och så har man fått sin motion. Fattar ni! Att springa baklänges är framtiden! Om tio år kommer man skratta åt dem som sprang framlänges!
Men det gör alltid ont att vara pionjär. Det var lite märklig stämning här på grusvägen i går. Tur att jag sprang baklänges, så att jag slapp se de förbipasserandes äcklade blickar.