Vi bryr oss för lite om katastrofen i Nepal
Svenskarna skiter i Nepal.
Eller förlåt, det stämmer inte helt. När den bara några månader gamla mirakelbebisen Sonish grävdes fram, dammig efter att ha legat begraven under rasmassor i nästan ett dygn men vid liv, blev det en världsstory. Mirakelbabyn var en klickis. Mamman Rasmila Awal intervjuades av medierna, till exempel av Aftonbladets utsända. Och bilden där räddningsarbetare håller upp den lille sprids nu som en symbol för hopp och tröst mitt i allt elände.
Men hjälpa nepaleserna, har vi ändå ingen lust med.
Viljan att skänka pengar efter jordbävningen i Nepal har nämligen varit ovanligt låg. Insamlingarna går av någon anledning trögt i Sverige. ”Jämfört med andra katastrofer så har det inte alls kommit in lika mycket pengar” säger Maria Ros Jernberg, generalsekreterare för Frivilligorganisationernas insamlingsråd, till SR.
Röda korset har till exempel bara fått in 3,3 miljoner kronor, en tredjedel av summan efter tyfonen på Filippinerna 2013. Och långt från vad som behövs till hundratusentals skadade och nödställda offer.
Och då får vi i Sverige trots allt göra skatteavdrag för att ge gåvor till välgörenhet. Fast inte heller det verkar spela roll.
Jag påstår inte att jag är bättre än andra. Även för mig kändes förödelsen i Katmandu länge overklig trots nyhetsklipp på hela byar i spillror.
Ända tills jag träffade en ung tjej, Kristina. Svenskfödd, med rötter i Nepal där hon också bodde fram tills för någon månad sen. Sen flyttade hon hem till Sverige, något som kan ha räddat hennes liv. Men för 20-åriga Kristina, barn till en nepalesisk demokratikämpe som en gång tvingats fly sitt fattiga, härjade land, var katastrofen inte långt borta. Jag intervjuade henne i radio i går, och hon beskrev så oändligt rörande sin sorg över att människor och platser som hon känt till inte längre existerar.
- Det är som om jag går runt i ruinerna, fast jag är här i Sverige, sa hon, och utanför studion satt hennes far demokratikämpen med tårar i ögonen.
Och plötsligt kunde jag se den förtvivlade situationen helt tydligt framför mig, som om jag förflyttades 600 mil och anonyma dödssiffror blev till verkliga personer som någon brydde sig om.
Tänk att det bara behövs en enda människas ord för att världen ska krympa på det viset. Mirakulöst, det också.