Anonyma vittnen urholkar rättssäkerheten
Gunnar Strömmer borde ha tagit höstlov och åkt hem till Örnsköldsvik för att vila upp sig.
Men en justitieminister som arbetat i hans tempo – i snitt två presskonferenser i veckan under oktober – kunde naturligtvis inte låta en godbit som anonyma vittnen passera.
Vid sin sida under dagens medietillställning hade han ingen mindre än Fredrik Wersäll, en av Sveriges tyngsta jurister, före detta riksåklagare och president i Svea hovrätt, numera riksmarskalk hos Kungen.
Duon växeldrog och berättade att vi inom något år kommer att ha en lag som reglerar under vilka förutsättningar som en domstol får besluta att ett vittne får höras anonymt.
Dels ska det finnas starka hot mot vittnet, dels ska brottet som det ska höras om vara så allvarligt att minimistraffet är två års fängelse.
Det är åklagare som ska ansöka om verktyget och den domstol som dömer i målet ska lika lite som försvararen veta vem det är som döljer sig bakom anonymiteten.
Men den tilltalade ska också kunna nyttja denna möjlighet, vilket ger utrymme för rättegångar som inte ens en satiriker skulle kunna fantisera ihop.
– Mitt anonyma vittne säger att du är skyldig, säger åklagaren.
– Mitt anonyma vittne säger att jag är oskyldig, svarar den åtalade.
Men hur är det nu, har inte allt det här redan utretts?
Jo, det har det. Gång på gång på gång. Senast för bara några år sedan. Och utredning efter utredning efter utredning har skrynklat ihop alla skisser på anonyma vittnen och slängt dem i papperskorgen.
Det finns mycket goda skäl till detta.
Den viktigaste är att det är väldigt svårt att försvara sig mot den här sortens bevisning.
Säg att ett vittne pekar ut någon som mördaren. Säg att den personen sedan gammalt ligger i konflikt med den åtalade. Kanske finns gamla oförrätter eller en ekonomisk dispyt i bakgrunden.
Onekligen viktig information för rätten, men det kan inte den tilltalade upplysa om eftersom han eller hon inte vet vem det är som vittnar.
Man behöver inte vara professor i juridik för att begripa varför domstolar är väldigt skeptiska mot bevisning av det här slaget.
Detta i sin tur innebär att åklagare i länder som håller sig med verktyget, däribland våra grannländer, väldigt sällan tillämpar det.
– Finland och Norge har inte Sveriges grova brottslighet, var Strömmer svar då reportrar ställde frågor om just detta.
Han har rätt. Rätt hade dock även Wersäll i sin nyktra pessimism. ”Med hänsyn till förslagens utformning förväntas antalet fall per år bli relativt begränsat”.
En fingervisning så god som någon om hur kraftlös denna möjlighet är återfinns hos Europadomstolen, som under inte oväsentlig mängd muttrande har kommit fram till att anonyma vittnen i vissa sammanhang kan accepteras, men att de i så fall måste stödjas av annan bevisning.
Strömmer och Wersäll pratade på.
– Bakgrunden är en väldigt brutal utveckling, sa justitieministern, en beskrivning av verkligheten som få torde invända mot.
– Tekniken har utvecklats sedan rättegångsbalken infördes på 1940-talet, förklarade utredaren, inte heller det ett påstående som låter sig diskvalificeras.
Såvitt jag kan bedöma har den kloke Wersäll lagt ett så balanserat förslag som det utifrån uppdraget till honom över huvud taget var möjligt.
Icke desto mindre naggas rättvisan ytterligare lite naggas i kanten utan att nämnvärd positiv effekt i form av fler uppklarade grova brott uppstår.
36 minuter. Så länge pågick det senaste kapitlet i en berättelse som såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har lämnat väsentliga bidrag till.
Berättelsen om en nation som steg för steg monterar ner rättssäkerheten.