I dag inleds målet mot mannen som dödade två angripare
Rättegången mot en man som högg ihjäl två angripare i sitt hem inleds i dag.
I den ilskna debatt som fallet har utlöst glöms det bort att de svenska reglerna för nödvärn redan är generösa.
Hur mycket våld får en människa som utsätts för rånare i sin bostad använda för att freda sig?
Den intressanta - och viktiga - frågan är central i förhandlingen som inleds i Borås tingsrätt i dag.
Händelsen som nu får sitt rättsliga efterspel inträffade en septembernatt i fjol i Ulricehamn.
Fem ungdomar bestämde sig för att råna en lokal knarkförsäljare i dennes hem. Två av dem tar sig in i bostadshusets trappuppgång och bankade på sitt tilltänkta offers dörr.
Den unge mannen som bor i lägenheten skulle i förhör senare berätta att han vaknade av knackningarna, men att det sedan blev tyst.
En liten stund senare hörde han hur balkongdörren slogs sönder och att någon eller några tog sig in i bostaden.
Mannen greppade en kniv i köket och när det våldsamma bråk som uppstod var över låg de två angriparna, 17 och 20 år gamla, döda på golvet.
Hur ska detta bedömas juridiskt? Mord, dråp eller vållande till annans död?
Eller ska det dödliga våldet anses vara ursäktligt med tanke på omständigheterna och den rätt till nödvärn som vi alla har?
Det här är frågor som tingsrätten och med betydande sannolikhet längre fram även hovrätten ska besvara.
Men det går redan nu att göra en och annan juridisk observation samt reflektera en stund över den kriminalpolitiska samtiden.
Intressant är exempelvis att åklagare Martin Svensson en bit in i utredningen rubricerade om misstankarna från mord till det mildare brottet dråp.
Intressant är även att det finns ett alternativyrkande, synnerligen grov misshandel och vållande till annans död.
Av detta går att dra några slutsatser.
En är att åklagaren själv gör bedömningen att detta inte är ett fall av den juridiskt sett allvarligaste formen av dödligt våld.
En annan är att åklagaren inte ens är säker för att bevisen håller för fällande dom för uppsåtligt brott.
Svensson har satt på sig hängslen och livrem och har, rutinerat nog, tagit höjd för bedömningen att avsikten inte var att döda inkräktarna.
I sociala medier har lagkloka och mindre lagkloka figurer i varierande grad av upprördhet varit förbannade över att åtal över huvud taget väcks.
Reaktioner som är fullt begripliga. Det här är ett av få sammanhang där stora delar av allmänheten är på den misstänkte brottslingens sida.
Och att mannen hade rätt att försvara sig råder det ingen tvekan om.
Men jag tycker att det är rätt att skuldfrågan prövas. Att döda två människor är ingen liten sak.
Dessutom finns det omständigheter i detta fall som är av betydelse.
Som att våldet var väldigt kraftigt. En av de avlidna hade åtta knivskador. Den andra elva. Behövdes verkligen alla dessa knivhugg för att freda sig?
Dessutom hade rånarna inga synliga vapen. Inte heller tycks de ha hotat plocka fram några. Någon uppenbar akut livsfara verkar med andra ord inte ha förelegat.
Nu kanske rätten kommer fram till att våldet var, som det heter i lagboken, ”uppenbart oförsvarligt” och ändå friar mannen.
Vilket för över mig till det egentliga ärendet med denna kolumn, att påpeka att rätten till självförsvar i Sverige faktiskt innehåller såväl generositet som tolerans.
I grund och botten bygger nödvärn på proportionalitet. Du får inte använda mer våld än nöden kräver.
Om någon ger dig en örfil har du inte rätt att plocka fram en yxa och drämma till med. Om någon ger sig på dig med ett farligt vapen är det en annan sak.
Men då det kan vara svårt att besinna sig och agera juridiskt acceptabelt i en utsatt situation har lagstiftaren klokt nog lagt till ett och annat.
Som nödvärnsexcess. Vilket betyder att även om den angripne gick alldeles för långt, så var situationen så krävande att det får anses vara ursäktligt.
Dessutom finns något som heter putativt nödvärn. Någon överfaller dig med vad du tror är en revolver. I efterhand visade det sig vara en leksakspistol.
Det var med hänvisning till denna form av självförsvar som poliserna som sköt ihjäl Eric Torell friades.
Lagen är med andra ord i stor utsträckning på den angripnes sida. Dessutom är det upp till åklagaren att motbevisa påståenden om nödvärn.
Att rätten till självförsvar är elastisk hindrar dock inte regeringen från att vilja stärka den ytterligare.
Det här har inte minst Moderaterna drömt om i flera år. Det är ett krav som återkommer varje gång ett fall leder till rubriker i pressen.
”Det är inte klokt att man ska dömas till fängelse bara för att man försökt skydda sig mot en attack i sitt eget hem”, brukar det låta.
Men den journalistiska berättelsen har en tendens att inte innehålla hela sanningen. Det nu aktuella exemplet är, som vi har sett, komplicerat.
Två andra mål brukar också uppmärksammas. Jag följde dem båda och hade inte fått högt blodtryck om de åtalade friades.
Nu gjorde de inte det, vilket sannerligen inte är orimligt.
I det ena fallet dömdes en äldre man i Skåne till två års fängelse för att ha skjutit ihjäl två unga bröder som beväpnade försökte tränga sig in hos honom.
Domstolen ansåg att han hade rätt att använda våld. Men då angriparna stod på andra sidan en låst dörr förelåg inte omedelbar livsfara. Mannen kunde ha skjutit varningsskott eller skrikit att han var beväpnad.
En liknande historia i Dalarna slutade med 18 månaders fängelse. En psykotisk man som tidigare varit våldsam tog sig in på en gård.
Älsgstudsaren plockades fram. Inkräktaren sköts ihjäl.
Hovrätten ansåg att husägaren kunde ha låst in sig, ringt polisen eller utnyttjat det faktum att han hade en inneboende som kunde ha hjälpt honom.
De här två historierna har det gemensamt att straffen varit milda sett i ljuset av att människor faktiskt har avlidit.
Kanske behövs rätten till nödvärn utökas. Tidöavtalet innehåller ett sådant löfte. Utredning ska tillsättas.
Men tro inte för ett ögonblick att nuvarande bestämmelser är stränga mot den som blir attackerad av inkräktare i sitt hem.
I just Borås tingsrätt friades för övrigt för fem år sedan en man åtalad för mord eftersom han hade rätt till nödvärn.