Jag var och är en sellout – men motsatsen är värre
En gång för många år sedan satt jag i min vän Arons ursäkt till lägenhet och lyssnade på när han sjöng en visa av Tom Lehrer. Den hette “Selling out” och så här gick första versen:
“Selling out, is easy to do. It's not so hard, to find a buyer for you.
When money talks, you're under it’s spell. But what do you have when there's nothing left to sell?”
Varför han plötsligt började sjunga den förstod jag inte men jag tolkade det som ett påhopp på min person.
Det bör sägas att om jag ser en film, läser en text, lyssnar på en låt eller om någon yttrar något så är ”ett påhopp på min person” alltid min första tolkningsslutsats.
Efter att den första vågen av upprörd förödmjukelse lagt sig så inser jag oftast att det egentligen bara var en film om trafficking i allmänhet och inte direkt riktat mot mig. Att låten “Fuck you” av Lily Allen faktiskt vände sig till George W Bush, och att servitrisen absolut inte insinuerat att jag är en glupsk tjockis, utan endast och uppriktigt undrat om jag ville ha nåt att äta.
Hursomhelst, den fjärde versen gick såhär:
“It's so nice to have integrity, I'll tell you why: If you really have integrity, it means your price is very high.”
Då minns jag att det högg till och att det stod klart för mig att det faktiskt rörde sig om kritik. För jag var – och är – en sellout och det jag säljer är min integritet. Jag fläker ut mig, gör det privata till innehåll i skämt, poddar och krönikor, berättar om sånt som ingen vettig människa skulle erkänna offentligt, tvättar min byk in your face. Dessutom säljer jag ut inte bara mig själv utan även mina nära och kära. Ja, i princip varenda person som kommer i min närhet.
Då och då händer det att jag blir konfronterad med detta. Jag får frågan om det verkligen är nyttigt eller ens moraliskt försvarbart? En gång var det min egen psykoanalytiker som ställde den frågan till mig. Frågan visade sig vara retorisk och svaret var att det är det verkligen inte. Själv har jag grubblat på detta under många år och till slut kommit fram till att: nej det stämmer nog – men nu är det som det är. Klart jag känner skam och det sliter att vara en pinsam clown men man är som man är och dessutom är det något av en familjetradition.
DOCK! Och detta är egentligen vad jag ville komma till hela tiden: även om jag tror att för mycket utfläkande och icke efterfrågad ärlighet är negativt så är motsatsen hundra gånger värre. Att upprätthålla en fasad alla vet är en potemkinkuliss.
Som Strandhäll när hon sitter i Sveriges Radio och säger att hon minsann har ordning på sin privatekonomi. Fy fan vad det måste tära på ens själ. Tänk att som vår nya civilminister Ida Karkiainen stirra in i en kamera och säga: ”Jag är helt säker, jag har inga lik i garderoben”.
Hur fan mår man då? Efter att ha sagt det? Man vet ju att man har det. För alla har ju det.
Jag kan inte tänka mig något värre än att stå i tv och påstå att jag bara heilade ironiskt och att jag bara gjort det en enda gång. Usch, och helvete vad cringe, att behöva säga så. För vem heilar en enda gång? Ingen så klart! Heilar man så fucking heilar man ju järnet!
Eller att vara SD:are och nu gå ut med att vara upprörd över att någon annan heilat! Gud i satan vad det måste kosta på! För det måste det väl göra? Trots att det inte syns.