Maria bor i Skärholmen: ”Flera barn jag haft i förskolan är döda i dag”
Maria jobbar med kulturverksamheter i Skärholmens centrum.
I onsdags hade hon hand om en grupp barn.
– När jag hörde polishelikoptrarna oroade jag mig först för barnen, säger hon.
– Sen började jag oroa mig för min katt.
Katten var ensam i lägenheten, några hundra meter bort.
– Vad ska hon tänka om det här? Hon gillar inte höga ljud, säger Maria.
Det är tidig eftermiddag onsdagen den 13 mars. Vid lunch sköts en tjugofemårig man här, just utanför en förskola. Mannen flydde mellan husen och hittades en bit bort, skadad i benet.
Alldeles i närheten av Marias bostad.
Nu promenerar hon hemåt, i blommiga Dr. Martens-kängor och Gucci-keps. Tillsammans med en ström av stressade grannar.
Polisens avspärrningar tycks sitta lite överallt i området.
Blåvit tejp runt gräsytor och gångvägar och mellan varje huskropp.
Maria hälsar på en familj och hjälper dem att navigera fram till sin port.
Tejpen kommer att försvinna när teknikerna har jobbat klart, förklarar en polis i reflexväst.
En annan står och slussar föräldrar genom avspärrningarna, fram mot förskolan som varit nedstängd sedan skjutningen.
Nu får de inlåsta barnen gå hem, ett i taget. Familjerna småspringer när de kommit utanför tejpen.
– Jag oroar mig för de barnen också, säger Maria.
Hon är utbildad förskollärare och har jobbat i området i femton år.
– Sen oroar jag mig för offret. För hans familj. Ja, för hela landet.
– Flera barn jag har haft i förskolan är döda i dag. För vad, egentligen? Vad är det som händer?
För många år sedan kom Maria hit från Colombia. Hon flydde en regim som jagade oliktänkande. Men blev förvånad över hur svårt livet var i en svensk förort.
I dag är hennes dotter tonåring.
– Jag har sprungit som en toka hela livet för att inte ha henne på en förskola här. Och sen för att ha henne på en skola i en annan del av staden. Det är tråkigt att hon inte har några vänner här hemma där vi bor. Men vad ska man göra?
– Hade jag haft en pojke i den här åldern, då hade jag flyttat härifrån direkt.
Det beror inte bara på kriminaliteten, menar Maria.
– Det är också för att unga pojkar i sådana här områden bara får skit. De blir stigmatiserade av hela samhället.
Hon pekar på Guccikepsen.
– I Colombia brukade polisen samla ihop människor bara på grund av vad de hade på sig. Sedan försvann de bara.
– Ska de ta mig på grund av den här nu?
Hon skrattar uppgivet och viftar med näven åt en ung polis.
Han tittar frågande tillbaka från sin plats bakom avspärrningarna.
Snart är Maria hemma hos katten.
Hon går uppför en backe, bort från tejpen som sticker fram mellan husen.
– Det går inte med flera poliser här nu, säger hon.
– Ungdomarna mår dåligt av det. Och allt det här fortsätter ju bara ändå. Det krävs något annat. Hjälp på en helt annan nivå.
